This site uses cookies.
Some of these cookies are essential to the operation of the site,
while others help to improve your experience by providing insights into how the site is being used.
For more information, please see the ProZ.com privacy policy.
This person has a SecurePRO™ card. Because this person is not a ProZ.com Plus subscriber, to view his or her SecurePRO™ card you must be a ProZ.com Business member or Plus subscriber.
Affiliations
This person is not affiliated with any business or Blue Board record at ProZ.com.
Services
Translation
Expertise
Specializes in:
Archaeology
Medical: Pharmaceuticals
History
Also works in:
Tourism & Travel
More
Less
Rates
Portfolio
Sample translations submitted: 1
English to Swedish: The things we share. The Story of the Paracas textiles in Gothenburg 1933-2010 General field: Other Detailed field: History
Source text - English Stefan Jonsson
TINGEN VI DELAR
Historien om Paracastextilierna i Göteborg 1933-2010
Forskningsessä författad på uppdrag av Statens Kulturråd och Världskulturmuseet.
Januari 2010
INNEHÅLL
INLEDNING
Herr Palomar bland ruinerna 3
Frågeställningar och syfte 4
I. VAD BETYDER PARACAS?
Gåtor och gissningar 6
Sublima ting 8
En annan arkeologi 13
II. FRÅN GRAVEN TILL SKATTKAMMAREN
Fynden och plundringarna 15
Drömmen om ett ryktbart museum 18
En oäkta runsten mot en äkta mumie 26
Ingen substantiell forskning i Göteborg 28
Varumärket Paracas 31
III. FRÅN SKATTKAMMAREN TILL VÄRLDEN
Paracas tredje liv 38
Mot ett fjärde liv i Peru? 40
IV. DE DÖDAS RÄTT
Globalisering, nationalisering och etnifiering 41
Tinget 45
Slutsatsen – Om de döda från Paracas kunde tala 48
INLEDNING
Herr Palomar bland ruinerna
Det finns en berättelse av Italo Calvino som handlar om en vandring i toltekernas gamla huvudstad Tula. Calvinos huvudperson heter herr Palomar. Han guidas genom ruinerna av en god vän, en vältalig och lidelsefull kännare av Mexikos förkolumbianska kulturer, som gärna lägger ut texten om varje skulptur, relief, kolonn, mur och pyramid. Herr Palomar konstaterar att varje föremål och figur betyder någonting som i sin tur betyder någonting annat. ”Ett djur betyder en gud som betyder en stjärna som betyder en mänsklig faktor eller egenskap och så vidare.” Den mexikanske vännen stannar upp inför varje sten: ”han förvandlar den till en kosmisk berättelse, allegori, moralisk betraktelse”. (104)
Deras vandring bland ruinerna korsas då och då av en skolklass i vita uniformer och blå halsdukar som leds runt av en ung lärare. I likhet med herr Palomars gode vän berättar skolläraren om de olika byggnadsverken och föremålen. Men läraren tillämpar en annan metod. Han nöjer sig med att tala om vilken kultur skulpturerna tillhör, när de är gjorda och vilken sorts sten de är huggna i, varpå han alltid avslutar med samma fras: ”man vet inte vad det betyder”.
Stående inför en chac-mool, en allmänt förekommande staty föreställande en mänsklig gestalt liggande på rygg som håller upp en bricka, förklarar herr Palomars vän att skulpturen är förbunden med offerkulten och att det var på denna bricka som människooffrens blödande hjärtan visades upp. Sedan ger han en fyllig utläggning om offrets plats i toltekernas ritualer och mytologi. Strax kommer skolläraren fram till samma objekt: ”Esto es un chac-mool. No se sabe lo quiere decír.” (Detta är en chac-mool. Man vet inte vad den betyder.) Sedan trampar han vidare med skolklassen bakom sig. (105)
Herr Palomar är först lika irriterad som sin arkeologiskt kunnige vän på skollärarens nonchalanta hållning. ”Man vet ju visst vad det betyder!” utbrister vännen när skolläraren än en gång, inför relieferna på Ormarnas mur där varje orm håller en dödskalle i munnen, konstaterar att man ingenting vet. Men efterhand inser herr Palomar att lärarens förhållningssätt kan vara berättigat. Tyder det inte på vetenskaplig och pedagogisk saklighet? ”En sten, en figur, ett tecken, ett ord som når oss isolerade ur sitt sammanhang är bara den stenen, den figuren, det tecknet eller ordet: vi kan försöka definiera dem, beskriva dem sådana de är, det är allt; om de, förutom det ansikte de visar fram för oss, också har ett dolt ansikte, är oss inte förunnat att veta. Att vägra att förstå mer än vad dessa stenar visar oss är kanske det enda möjliga sättet att respektera deras hemlighet (...).” (106)
Herr Palomar är en grubblande och tvehågsen natur. Han tycker sig förstå skolläraren. Men han sympatiserar samtidigt med sin gode väns hållning. För han vet ”att han aldrig skulle kunna kväva sitt behov av att översätta, att passera från ett språk till ett annat, från konkreta figurer till abstrakta ord, från abstrakta symboler till konkreta erfarenheter, att sammanfoga och på nytt sammanfoga ett nät av analogier. Att inte tolka är omöjligt, liksom det är omöjligt att avhålla sig från att tänka.” (106)
Frågeställningar och syfte
Italo Calvinos berättelse ställer oss inför frågan om de förhistoriska amerindianska kulturernas innebörd, och berättelsen har lika stor bäring på föremålen i Göteborgs Paracassamling som på ruinerna efter toltekernas Tula. På de följande sidorna ska jag diskutera Paracastextilierna i Göteborg. Till skillnad från arkeologiska eller etnologiska forskare sträcker jag mig inte efter en tolkning eller förklaring av föremålen som sådana. I stället vill jag kartlägga hur olika institutioner och sammanhang i modern tid laddat textilierna med mening. I första avsnittet diskuterar jag tre olika betydelsesystem som bestämt hur textilierna tolkats under 1900-talet: det etno-arkeologiska, det estetiska och det ideologiska. I nästa parti granskar jag med arkivmaterial som grund hur dessa betydelsesystem också styrde hur Göteborgs museum och från 1946 Etnografiska museet kom att införskaffa, använda och presentera Paracastextilierna. Sedan demonstrerar jag hur den nuvarande utställningen i Världskulturmuseet placerar in textilierna i ytterligare ett betydelsesystem, som kan kallas det politiskt-ekonomiska. Detta leder i sin tur leder till en diskussion om ett eventuellt återförande av textilierna till Peru, ett dilemma som aktualiserar samtliga de diskurser som man under 1900-talet hänvisat till när man velat klargöra Paracastextiliernas mening och värde. Denna diskussion visar också hur Paracastextilierna ställer oss inför några grundläggande frågor om kulturarvets mening. I en avslutande reflexion försöker jag klarlägga jag dessa frågors relevans för Paracassamlingen. Vari består kulturarvets mening? Vilka har rätt att göra anspråk på kulturarvets värden? Vilka är bäst lämpade att förvalta dem?
I. VAD BETYDER PARACAS?
Gåtor och gissningar
Låt oss först återvända till Italo Calvinos skollärare. På frågorna om de arkeologiska lämningarnas betydelse ger han ständigt samma svar. Han förväntas skingra sina elevers okunskap och sprida ljus i det förflutnas mörker. Men han intygar i stället att de gamla monumenten och figurerna befinner sig i en sfär som är förseglad för nutidsmänniskans slutledningskonst. Elevernas rundtur bland de förhistoriska objekten artar sig inte till någon demonstration av kunskapens makt, utan av dess vanmakt. Så ger läraren sina elever en påminnelse om vetenskapens otillräcklighet som stämmer dem till ödmjukhet inför mänsklighetens outtömliga mångfald.
Lärarens korthuggna replik – ”man vet inte vad de betyder” – liknar också experternas svar på de frågor som besökarna på Världskulturmuseet ställer inför de gamla tygerna från Paracas. ”Den ursprungliga betydelsen textilierna hade, är en gåta för oss i dag, ” förklarar museets officiella skrift om Paracastextilierna. Konstaterandet varieras: ”vad motivet på textilierna från gravarna har betytt, kan vi idag bara gissa oss till”, heter det i broschyren. ”Hur människorna som bodde i Paracas uppfattade världen är ett mysterium idag. (...) Även om figurerna känns igen är det svårt att exakt veta vad de hade för betydelse.”
Man vet alltså inte vad textilierna betyder, vilken mening de uttrycker, hur deras sällsamma figurer och mönster ska tolkas. Allt man vet är att folket i Paracas för länge sedan lät mumifiera några av sina döda och begrava dem tillsammans med symboliska föremål invirade i lager på lager av filtar, mantlar, livklädnader, ponchor och huvudband, allesammans färgade och vävda med enastående skicklighet och utsmyckade med djur- och människoliknande figurer. Man vet att dessa ”fardos” legat nedstoppade i underjordiska gravkammare i nästan tvåtusen år innan de i nittonhundratalets början upptäcktes först av gravplundrare och sedan av arkeologer som virade upp de mänskliga knytena och hänfördes av tygernas skönhet. Man vet också något om livsbetingelserna för de människor som tillverkade textilierna. Men än i dag river sig experterna i huvudet inför tygernas sällsamma bildvärld.
Denna kunskapslucka kan i sin tur förklaras på två olika sätt. Å ena sidan kan det vara ett konstaterande av att vetenskapen än så länge inte nått den kunskap om föremålen som kommande generationer av arkeologer och teckentydare skulle kunna nå när forskningsläget förbättrats, analysmetoderna förfinats och nya utgrävningar uppdagat ytterligare föremål som låter dem återskapa den värld där föremålen hade sin plats och med vilkas hjälp det skulle gå att fastställa figurernas mening. Hur den förhistoriska andinska människan förberedde sig för livet efter detta, och hur hans vardag, samhälle och andliga och materiella kultur såg ut, är således, som en nutida arkeolog skriver, ”questions that will have to be answered with additional archaeological investigations”.
Grovt taget har de som försökt tolka Paracastextilierna använt två metoder, som vi kan kalla taxonomisk respektive etnologisk, båda med bas i arkeologin. Det taxonomiska tillvägagångssättet innebär att varje objekt får sin betydelse genom att särskiljas från sitt sammanhang och inordnas som en isolerad enhet i en serie av jämförbara enheter, vilka tillsammans ger en bild av de olika utvecklingsfaserna i en given kultur. Arkeologen fastställer föremålets betydelse genom att först analysera ett antal egenskaper – ålder, proveniens, material, tillverkningsteknik, ändamål, motiv med mera – för att sedan på grundval av dessa egenskaper relatera objektet till andra objekt. När arkeologen lagt in objektet på rätt plats i serien har det fått sin arkeologiska förklaring; en vetenskaplig rekonstruktion av de materiella lämningarna av en svunnen kultur.
Det etnologiska tillvägagångssättet å sin sida innebär att objektet får sin betydelse genom att man klargör den kulturella helhet där det haft sin funktion. Syftet är att återfinna eller återskapa det kulturella sammanhanget, så att det sedan blir möjligt att förstå vad objektet användes till i det samhälle där det har sitt upphov, vilket i sin tur skulle kunna förklara varför objektet fick sin specifika utformning.
Eftersom så litet är känt om den så kallade Paracaskulturen är det inte märkvärdigt att det taxonomiska tillvägagångssättet kommit att dominera. Däremot kan man fråga sig varför dessa textilier ändå fick och alltjämt tillskrivs en så ofantlig betydelse, inte minst för Göteborgs Etnografiska Museum, trots att försöken att tolka deras historiska och kulturella betydelse gett så magert resultat och mest lett till platta taxonomier. En förklaring som ofta skjutits fram är att Paracassamlingen förtjänar sin upphöjda ställning därför att textilierna äger en ojämförbar skönhet. De vittnar om en svunnen kulturs förmåga att producera ett konsthantverk av högsta kvalitet och en bildvärld av hisnande komplexitet. Detta betyder i så fall att Paracastextilierna intar första plats i de göteborgska samlingarna på grund av sin estetiska betydelse. Fast då måste man fråga sig varför de alls hamnat i de etnografiska samlingarna. Varför inte i stället på Göteborgs konstmuseum, där konstnärliga mästerverk rätteligen hör hemma? Låt oss återvända till frågan.
Sublima ting
Som jag påpekat finns också ett annat sätt att förstå vad skolläraren och den göteborgska museiguiden menar när de säger att vi inte vet vad föremålen betyder. Enligt Calvinos berättelse beror ovissheten inte nödvändigtvis på att många utgrävningar, föremålsanalyser, dateringar och komparationer återstår att göra, innan bilden av Paracaskulturen klarnat. För tänk om textiliernas hemlighet alltid kommer att vara förborgad. Tänk om den gräns som skiljer oss från föremålens mening inte bara är en fråga om bristande information, utan är av ontologisk art: en gräns mellan två oförenliga världar. Tänk om de märkvärdiga föremålen från Paracas vittnar om sociala och kulturella koder som är alltför olika våra egna. I så fall omöjliggörs den hermeneutiska processen där vår föreställningshorisont nalkas föremålens främmande horisont och de bägge horisonterna gradvis smälter samman. Då skulle inte heller upptäckten av nya föremål föra nutidsmänniskan närmare en förståelse, utan bara fördjupa hennes främlingskap. Och i så fall vore Paracas namnet på en sfär som är oavhängig de normer och definitioner med vilkas hjälp nutidsmänniskan skiljer det sanna från det falska, det vetbara från det ovetbara, det logiska från det mytiska.
”Many aspects of meaning of these and other woven garments are not accessible to modern viewers”, konstaterar arkeologen Anne Paul, en av de främsta experterna på Paracastygerna. Hon låter förmoda att samhället där dessa textilier hade sitt upphov värdesatte vävnadskonst och textilhantverk och att de gamla tygerna med sina färger och ornament ger uttryck för en viss samhällsordning och kosmologi. Anne Paul menar rent av att tygerna vittnar om ett tänkande som bokstavligen använde textilfibern som medium, snarlikt hur vi i dag använder datorns tangentbord eller fotografiet. Så sett kan man kanske sträcka sig till att konstatera att textilierna återger en begreppslig ordning eller vad Claude Lévi-Strauss kallade ett totemistiskt system, där tygernas olika figurer inte främst ska tolkas som symboler för något bakomliggande, utan som positioner i en struktur som etableras för att ordna världsalltet och besvärja dess krafter.
Enligt detta synsätt skulle det alltså inte gå att förstå Paracassamlingen med hjälp av nutidens etablerade kunskapssystem, vilket i sin tur skulle innebära att textilierna kusligt nog är absolut meningsfulla (eftersom de blottlägger själva gränsen för nutidens kunskapsbegrepp) och samtidigt absolut meningslösa (eftersom de inte ens kan relateras till våra begrepp). I estetikens tradition brukar ett sådant fenomen föras till det sublimas kategori. Det sublima är något som inte låter sig gripas med begrepp och därför påvisar begränsningen hos det vetenskapliga tänkandet, den filosofiska reflexionen och människans förnuft över huvud taget.
Äger museivetenskapen ord för detta slags objekt? Finns i etnografin en motsvarighet till det sublima? Man får i så fall tänka sig ett föremål som vägrar att inordna sig i de existerande serierna och svävar mellan det totalt meningslösa och det absolut meningsfulla. Paracassamlingen tycks vara ett perfekt exempel på ett sådant ting. Det förevisar å ena sidan ett svindlande underskott på betydelse; trots årtionden av forskning står man fortfarande kvar och gissar. Å andra sidan tillmäts detta objekt större betydelse än alla andra föremål i museets samling.
Hur förklara denna motsägelse? Sannolikt vittnar den om att Paracassamlingen intar en plats i flera olika, delvis oförenliga system som präglat det västerländska etnografiska museets verksamhet under nittonhundratalet. Tills vidare kan vi identifiera tre av dessa betydelsesystem: det arkeologisk-etnografiska, det estetiska respektive det ideologiska. De tre beteckningarna svarar mot det etnografiska museets olika sidor. För det första är museet en institution som bedriver vetenskaplig forskning om svunna och avlägsna ”kulturer”. För det andra är det etnografiska museet en insamlingsplats för allsköns egendomliga ting av vilka många vittnar om främmande kulturers estetiska produktion, men som på grund av sin härkomst inte kan hänföras till vare sig konstens, formgivningens eller byggnadskonstens klassiska linje (som brukar dras från den grekiska antiken), och som därför inte heller kan införlivas med de museisamlingar som är avsedda för konsthistorien. I brist på bättre alternativ hålls föremålen kvar i de etnografiska samlingarna, ofta av det enda skälet att de är utomeuropeiska och förmoderna.
För det tredje tillhandahåller det etnografiska museet ett rum som ställer ut dessa kulturer till beskådande för besökare från den ”egna” kulturen och som på så viss ordnar besökarnas värld – men också de världar som representeras av samlingarna – enligt bestämda, ideologiskt färgade och tidsbundna principer. Kulturantropologen James Clifford betonar att det etnografiska museets ihärdiga samlande är en sinnebild för den moderna västerländska föreställningen om hur en person, institution eller gemenskap danar sin identitet. Det sker genom att ackumulera erfarenheter, intryck, ting och fakta som efter hand blir oskiljaktiga delar av den person, institution eller gemenskap som på detta sätt skaffar sig identitet. Det är en verksamhet med ideologiska förtecken. I västvärlden har samlandet länge utgjort en strategi nära förbunden med den possessiva individualitetens uppkomst, liksom med våra idéer om kultur och autenticitet, skriver Clifford. Genom samlandet skaffar sig den egna personen – eller det egna museet – en särskild status i förhållande till andra.
Det etnografiska museet har varit den institution där vetenskapens system med sina stränga kunskapsnormer integrerats med en större kulturell horisont som i stort sett sammanfaller med den självbild och världsbild som råder på den plats, alltså i den stad, nation och världsdel där museet är beläget. Denna självbild och världsbild, denna identitet, har formats och befästs genom pågående samlande. Integrationen mellan den vetenskapliga forskningen och det identitetsbyggande samlandet har inte alltid varit harmonisk, men i regel har de olika systemen ömsesidigt förstärkt varandra.
Paracassamlingens historia är som vi strax ska se ett gott exempel på detta. Medan det etno-arkeologiska systemet består av en rad uppsatser och publikationer som mestadels nöjer sig med taxonomier och föremålsbeskrivningar samtidigt som de ständigt upprepar att textiliernas sociala och kulturella betydelse är oklar, så har de estetiska och ideologiska systemen aldrig upphört att betona Paracassamlingens omätbara betydelse. Men det intressanta är att man inte kunnat benämna Paracastextiliernas ideologiska betydelse öppet, och inte heller dess estetiska, utan i stället både förtigit och fasthållit det ideologiska och estetiska värde man tillskrivit föremålen genom att alltid åberopa den arkeologiska betydelse som samlingen potentiellt äger som vittnesbörd om den så kallade Paracaskulturen.
Enligt denna idé är tygerna de första bitarna i ett pussel, som när det en dag lagts klart uppenbarar det hägrande målet: det komplett rekonstruerade samhället Paracas. Så kommer det sig att arkeologernas konstaterande om Paracassamlingen – ”svårt att exakt veta vad de hade för betydelse”, eller för att citera ett understatement av Anne Paul, ”the iconography of these weavings has not yet been fully interpreted” – på intet sätt förringar samlingens ideologiska betydelse, utan tvärtom är en förutsättning för att vidmakthålla dess outtalade värde för den egna verksamhetens och platsens identitet. Så kommer det sig också att detta outtalade ideologiska värde, i kombination med den beundran man hyst för textiliernas skönhet, får motivera ett löpande tillskott av resurser till arkeologiska, museologiska, konservatoriska och andra vetenskapliga projekt, som alla rättfärdigas av ett framtida tolkningsgenombrott som kan förse mänskligheten med en nyckel till denna andinska civilisation, men som hittills bara lett till att katalogens bestånd av föremålsbeskrivningar och taxonomier vuxit – allt detta förstås samtidigt som särskilda forskarkarriärer gynnats (medan andra missgynnats), särskilda utställningsprogram genomförts (medan andra blivit oförverkligade) och särskilda institutioner byggts upp (medan andra avvecklats).
En annan arkeologi
Så långt har vi sett att den historiska och arkeologiska betydelsen av Paracassamlingen är oklar eller rent av ovetbar, medan dess ideologiska betydelse som identitetsmarkör är stark, om än outtalad, samtidigt som dess estetiska betydelse tagits för given, men aldrig artikulerats. Så långt har vi alltså sett att Paracassamlingen är insatt i tre olika betydelsesystem. Allt sedan textiliernas ”officiella upptäckt” år 1925 har det betydelsesystem som råder inom den arkeologiska vetenskapen dominerat diskussionen. Med dessa tygers hjälp har vetenskapsmännen velat tolka den förlorade helhet – ”Paracas” – som de för tvåtusen år sedan var en del av. Och resultatet av dessa ansträngningar är som sagt goda taxonomier, men ingen kunskap i mer kvalificerad bemärkelse.
Att Paracastextilierna intagit en så framskjuten plats i Göteborg och på många andra etnografiska museer i västvärlden kan alltså inte enbart förklaras av deras arkeologiska och kulturhistoriska betydelse, för den betydelsen är inte fastställd. Förklaringen kan inte heller sökas bara i textiliernas sällsamma skönhet, för om det estetiska kriteriet fått bestämma hade föremålen överförts till museer för konst och konsthantverk. Nej, förklaringen måste också sökas i det tredje betydelsesystemet, som tillskrivit textilierna ett omätbart och outtalat värde som jag hittills kallat ”ideologiskt”.
För att förklara detta betydelsesystem måste vi återvända till den kultur i vilken textilierna haft en särskild plats och funktion. Då tänker jag inte på den tvåtusen år gamla kulturen Paracas, utan på den betydligt mer sentida kultur som präglat Sverige, Göteborg och det etnografiska museet från 1920-talet till i dag. Som vi ska se har textilierna haft en kanske lika dunkel som rituell funktion i det moderna Sverige och Göteborg som de någonsin hade i samhället där de tillverkades. Det innebär att Paracastextiliernas betydelse – på samma gång slutgiltigt förlorad och ändå påtagligt nära, på samma gång obefintlig och överväldigande, på samma gång okänd och välkänd – kan avläsas inte i tygerna själva, utan i museisalarna, staden och nationen som omger dem.
Låt oss alltså byta metod. Alltför länge har man sökt tolka Paracassamlingen endast med gängse arkeologi. Till denna metod är det dags att lägga den som Michel Foucault kallade ”vetandets arkeologi”. Även den syftar till att utvinna betydelse ut det förgångna, men inte genom att analysera samlingarna som nakna arkeologiska ”fakta”, utan genom att analysera dem som fabricerade fakta som fyllts med betydelser som går långt utöver vad de skulle kunna vittna om som arkeologiska föremål. Det gäller med andra ord att klarlägga textiliernas betydelse inte som vittnesbörd om det svunna Paracas, utan som uttryck för den världsbild och självförståelse som präglat det moderna Göteborg, stadens etnografiska museum, västvärldens etnografiska samlingar och kulturarvssektorn i gemen.
II. FRÅN GRAVEN TILL SKATTKAMMAREN
Fynden och plundringarna
Paracastextiliernas andra liv börjar på 1920-talet. Även denna gång är födelseorten Paracas. Området är då en del av nationalstaten Peru. Historien om upptäckten av ett nekropolis på näset till halvön Paracas, dessa städer för döda med otaliga gravkammare och tusentals keramiska och textila föremål, kan inte särskiljas från historien om det etnografiska samlandets framväxt.
Mannen som upptäcker gravplatsen ska enligt källorna ha varit Juan Quintana, en företagsam arbetare som bland annat jobbade som vakt vid guanoanläggningen i hamnstaden Pisco. Omkring 1905 lyckas Quintana intressera en lokal samlare, Domingo Cánepa, för att köpa föremålen han funnit i hålrum under ökensanden ett par mil söder om Pisco. Andra gravplundrare, huaqueros, engagerar sig i sökandet efter föremålen och deras fynd drar till sig intresse från såväl privata samlare som museer. Myndigheten över det arkeologiska kulturarvet är vid denna tid oklar i Peru och lokala samlare och konsthandlare liksom nordamerikanska och europeiska arkeologer blandar sig i hanteringen. Vad som pågår kan bäst beskrivas som en skattjakt, med eller utan arkeologiska förtecken, och belöningen är pengar, akademisk ryktbarhet eller helt enkelt den inre tillfredsställelse som samlaren erfar när han förvärvat ett sällsynt objekt.
Den officielle upptäckaren av Paracaslämningarna är arkeologen Julio Tello, verksam vid Limas Universidad Mayor de San Marcos. Han noterar existensen av Paracastextilierna hos konsthandlare redan 1914 och gör stora ansträngningar för att ta reda på varifrån de kommer. Innan han finner de gamla gravarna samlar han de textilier han kommer åt och har råd att köpa. Han sprider också kunskap om dem på internationella konferenser, tidigast i Washington 1915. Några år senare får han i uppdrag av samlaren och filantropen Victor Larco Herrera att förvandla dennes samling till ett arkeologiskt museum. Herreras museum säljs 1921 till peruanska staten och blir en del av nya Museo de Arqueologica Peruana. Domingo Cánepas samling införlivas med museet år 1923, som året därpå hamnar under Julio Tellos ledning. Tello engagerar flera av sina studenter vid San Marcos-universitetet i den vetenskapliga undersökningen av samlingarna, bland dem Torbio Meija Xesspe och Rebecca Carríon Cachot, som under följande årtionden vid sidan av Tello publicerar grundläggande arbeten om utgrävningarna och fynden på Paracashalvön.
Försommaren 1925 samarbetar Tello med den amerikanske arkeologen Alfred Kroeber, finansierad av Chicago Museum of Natural History. I juni 1925 finner Kroeber på Paracashalvön källan till de förunderliga textilier som Tello försökt spåra upp. Kroeber hinner bara med en inventering av markskiktet innan han återvänder till USA. Han underrättar inte Tello om fyndplatsen, eftersom han planerar att återvända nästa år. Men Tello fortsätter utgrävningarna med hjälp av en annan amerikansk arkeolog, Samuel Lothrop, som ställt sina resurser till förfogande. Han lyckas också få tag i Juan Quintana. Den 26 juli 1925 sker vad som gått till historien som det största arkeologiska fyndet i Perus historia. Quintana tar med de bägge arkeologerna till Cerro Colorado, höjden på vars terrasserade nordsluttning Tello och hans medarbetare under följande år ska finna hundratals mumifierade kroppar invirade i textilier av en skönhet som världen aldrig skådat. Nyheten om fyndet – det beskrivs som en stad begravd i sand med mängder av flaskformade gravkammare fyllda med mumier, krukor och andra sällsamheter – offentliggörs i världspressen i början av 1926. Det är en amerikansk etnolog, William McGovern, engagerad av Tello för att fotografera utgrävningarna, som utan sin uppdragsgivares vetskap uttalar sig för journalister och skriver artiklar i New York Times om upptäckten, för vilken han själv tar åt sig en del av äran. Anekdoten säger något om vilket intresse som arkeologernas sökande i Sydamerika tilldrar sig under denna tid.
Perus museisektor formas under samma år som utgrävningarna i Paracas äger rum, och museerna anpassas i hög grad efter arkeologernas fynd. Samtidigt höjs de utländska museernas intresse för dessa föremål, vilket ökar efterfrågan från privata samlare och driver på handeln med förhistoriska föremål. Inför den spansk-amerikanska utställningen i Sevilla 1929 färdigställer Peru en ståtlig utställning med sex intakta fardos eller mumiebylten jämte hela 1380 arkeologiska objekt. En man som noggrant följer rapporterna från utgrävningarna är Sven Karell, chef för Svenska tändsticksaktiebolagets dotterbolag i Peru och sedan 1925 svensk generalkonsul i Lima, dessutom personligen bekant med flera av arkeologerna.
I augusti 1930 sker en militärkupp i Peru där armén under ledning av Luis Miguel Sánchez Cerro störtar den konservative diktatorn Augusto Leguía. De följande åren kännetecknas av våldsamma konflikter mellan Sanchéz Cerros militärjunta och den Revolutionära amerikanska folkalliansen (APRA). Den politiska kursändringen innebär att Julio Tello får avgå som chef för arkeologiska museet. Han ersätts av etnologen och historikern Luis Valcárcel. Därmed förlorar Tello och hans medarbetare, som nästan mangrant avgår i protest mot ledningsbytet, kontrollen över Paracasmaterialet och utgrävningsplatserna. I februari 1931 rapporterar uppsyningsmannen i Paracas till arkeologiska museet att fyndplatsen blivit plundrad av tolv personer under ledning av en lokal konsthandlare, som skeppat ut material från ett trettiotal fardos till New York. Perus myndigheter varskos snart om att föremålen är utställda till försäljning på ett hotell i New York, men de misslyckas med att förhindra försäljningen – eller underlåter att försöka.
I juli plundras den arkeologiska fyndplatsen på nytt. Det föranleder Valcárcel befästa det statliga museets närvaro genom återupptagna utgrävningar. En annan åtgärd är att landets organ för det arkeologiska kulturarvet, Patronato Arqueologico Nacional, den 22 augusti annonserar i pressen om att alla innehavare av fornföremål är enligt lag förpliktade att registrera dessa hos Nationalmuseet. Året därpå, i maj 1932, beslagtar tullpersonal i Pisco fraktgods på väg att skeppas ut under diplomatisk immunitet och som visar sig innehålla fyra fardos. Enligt Tello brister den nya museiledningen i övervakningen av utgrävningsplatserna och han bildar opinion för en förändring. Han anklagar de lokala myndigheternas släpphänthet och fordrar att han och hans medarbetare får överta ansvaret för fyndplatsen. Valcárel avvisar förslaget. I maj 1933 plundras Paracas återigen, denna gång uppenbarligen med vice borgmästarens i Pisco goda minne. I oktober bjuder Londonfirman Puttick & Simpson ut Paracastextilier till försäljning. Inte heller denna gång ingriper peruanska myndigheter för att hindra den.
I december 1933 sker nya plundringar. Nu anlitas Tello och hans medarbetare Fortunato Herrera för att utreda den illegala utgrävningen och försäljningen. De två arkeologerna drar alarmerande slutsatser. På tre år har hela 130 fardos avlägsnats illegalt från Paracas, de flesta av dem med destination New York och London, i öppet trots mot befintlig lag som förbjuder utförseln av förhistoriskt material.
Drömmen om ett ryktbart museum
I Göteborg tillträder Erland Nordenskiöld år 1923 professuren i etnologi. Han är sedan 1913 chef för de etnografiska samlingarna i Göteborgs Museum. Nordenskiöld är internationellt ryktbar för sina insatser inom sydamerikansk etnografi. Han använder sin ställning som forskningsledare och museichef för att utvidga och organisera om samlingarna i Göteborgs Museum. Enligt en första princip särskiljs museets svenska föremål från utomeuropeiska objekt och förs över till historiska avdelningen i Göteborgs Museum samt till det nya Rhösska museet för konsthantverk. De kvarvarande etnografiska samlingarna delas i sin tur upp mellan sådana objekt som förtjänar att ställas ut och sådana som lagras i studie- och forskningssyfte. År 1924 äger den internationella kongressen för amerikanister rum i Göteborg och Nordenskiöld utnyttjar möjligheten att presentera museets material i en stor utställning om Amerikas ursprungskulturer. Utställningen placerar de etnografiska samlingarna i Göteborgs Museum bland världens främsta och väcker uppmärksamhet och välvilja hos privatsamlare och donatorer.
Hur Erland Nordenskiöld blivit bekant med Sven Karell, Sveriges generalkonsul i Lima, är oklart. Måhända har de träffats i Sydamerika när Nordenskiöld bedriver fältarbete där. Måhända har Karell besökt Nordenskiölds utställning i Göteborg 1924. I början av 1930-talet står de i flitig brevkontakt. Ämnet som framför allt avhandlas är Karells möjlighet att framskaffa föremål till Göteborgs Museum. I ett brev till Nordenskiöld den 24 augusti 1931, två dagar efter de peruanska myndigheternas uppfordran att registrera alla arkeologiska objekt, besvarar Karell professor Nordenskiölds förfrågan om att förmå Julio Tello att avstå ett par så kallade quipus i utbyte mot något i Göteborgsmuseets samlingar. Karell berättar att Tello sagt sig sakna möjlighet att göra något eftersom det peruanska museet fått ny ledning. Han berättar också att han ska dryfta saken med den nye chefen Válcarel.
Därefter förklarar Karell att han personligen lyckats skaffa en quipu som han ämnar sända med post. Han säger sig också ha en rad andra föremål, bland annat tio så kallade ”canastas funerarias” (gravkorgar) och ett trettiotal ”huacos” (lerkärl). Karell skriver: ”Frågan är nu hur allt detta skall riskfritt komma Eder tillhanda, då det gifvetvis är otänkbart att erhålla exporttillstånd. Jag har helt extraofficiellt hört mig för med vår minister, men ser han gifvetvis helst att ej bli besvärad i en sådan angelägenhet. Jag ska göra mitt bästa för att finna någon utväg (...).”
Efter ytterligare brevväxling kan Karell den 2 december meddela Nordenskiöld att det nu lyckats honom att skeppa ut ”två lådor” med fartyget s/s Tosca. Lådorna innehåller enligt Karell ”ett 50-tal huacos, 10 arbetskorgar, ett 20-tal väfnader samt en del andra föremål”. Det är den första och minsta av de tre dokumenterade leveranser rymmande fornhistoriska peruanska textilier som Karell införskaffar och exporterar till Nordenskiölds museum. I nästa brev anhåller Karell om Nordenskiölds diskretion: ”Om någon eller några av de sända föremålen skulle komma att utställas och det skulle vara bruk att förse dem med uppgift om gifvaren, så får jag af praktiska skäl anhålla att ett undantag tillsvidare göres för mig.” Han framhåller också hur svårt det varit att få ut leveransen ur landet; det kunde bara ske tack vare att Sveriges sändebud Einar Modig lät deklarera frakten som ”personal effects”. Han ger också löfte om ytterligare en sändning.
Den 26 januari 1932 bekräftar Nordenskiöld att han tagit emot sändningen. Han framhåller att såväl kärlen som vävnaderna tycks vara i Tihuanacostil och att särskilt vävnaderna är ”mycket sällsynta i europeiska museer”. Han utlovar diskretion. ”Vi skola inom kort ordna en nyförvärvsutställning på museet, varvid även denna samling från ’okänd givare’ kommer att utställas.” I museets katalog införs de nya föremålen som ”gåva av person som önskat få vara onämnd”. Värt att betona är också att Nordenskiöld skriver att föremålen säkert kommer att intressera många på grund av deras ”konstnärliga värde”. I ett brev från 20 februari berömmer han dem åter: ”De äro verkligen utmärkt vackra.”
Karells andra leverans lastas på s/s Attika i Callao den 11 april 1932. ”Den består av 39 huacos, 154 väfnader och andra föremål samt 9 arbetskorgar.” En del av vävnaderna sägs vara från Paracas, ”hvilka tycks vara svåra att komma över. Jag har haft turen att finna en broderad manto, fullständigt hel.” I slutet av samma månad skriver Nordenskiölds elev Henry Wassén till Karell för att meddela att professor Nordenskiöld är sjuk men ser fram emot sändningen. I juni skriver sedan Nordenskiöld genom Wassén till Karell för att tacka. En del av föremålen har han fått uppburna till sitt sjukrum: ”Den stora manteln från Paracas (...) är helt enkelt underbart vacker. Kastträet är det vackraste, vi ha fått hittills.” Efter att ha prisat skönheten hos en våg som följt med i lådorna tillägger han, som den inbitne samlare han tycks vara: ”Vår samling av peruanska vågar börjar nu bli verkligt betydande.” En månad senare, den 5 juli 1932, avlider Erland Nordenskiöld i sviterna efter sin ileusoperation.
I breven från våren 1932 hade Karell omnämnt att en tredje samling var på väg. I början av maj skriver han att sändningen är förestående: ”så snart vår minister kommer tillbaka från Bogota, (...) skall jag utverka hans tillstånd att få göra en sändning på samma sätt som förut.” I slutet av månaden underrättar han Göteborg om att han inte kan infria vad han ställt i utsikt. Den peruanska tullen har just beslagtagit en liknande sändning som skeppats ut under diplomatisk immunitet från argentinska legationen (det rör sig sannolikt om de ovan nämnda fyra beslagtagna mumierna i Pisco), vilket har fått det svenska sändebudet att inta försiktighet. För Karell och Nordenskiöld är det ett bakslag, i synnerhet som generalkonsuln just kommit över en ny samling ”på omkring 3000 föremål för en relativt måttlig penning”.
Med Nordenskiöld borta övertar Walter Kaudern ledningen för etnografiska avdelningen i Göteborgs Museum, liksom även kontakterna med Karell. I december 1932 underrättar Kaudern generalkonsuln om att den senaste sändningen resulterat i en ny utställning med nyförvärv, invigd den 25 november. I januari 1933 svarar Karell att det gläder honom mycket att ha kunnat bidra med ”ett värdefullt tillskott till ett så ryktbart museums samlingar”. Han erinrar också Kaudern ”om att äfven i fortsättningen mitt namn på intet vis sättes i samband med den öfverlämnade samlingen”. Skälet står utskrivet mellan raderna: ”Det skulle bl. a. kunna tänkas att den peruanske konsuln i Göteborg, Carlos Anderson, genom tidningarna fått sin uppmärksamhet fäst på saken och därefter å tjänstens vägnar gjort eller gör efterforskningar och är det tydligt att om dessa ledde till resultat, jag skulle komma i mycket kinkig belägenhet.”
Saken kan givetvis formuleras tydligare, men är tydlig nog. Vetskapen om att han ägnar sig åt oegentligheter – i klarttext rör det sig om kriminell utförsel av Perus kulturarv – hindrar dock inte Karell från att återkomma till sina planer på en tredje leverans. Han har ”hopbragt en ny samling, som jag skulle tro vara betydigt förnämligare än föregående, i all synnerhet i fråga om väfnader från Paracas. Jag måste emellertid afvakta ett lämpligt tillfälle för sammas hemsändande.” Den 27 februari svarar Kaudern och är nu insmickrande. Han ber att ”få frambära ett varmt tack för Edert stora intresse för Göteborgs etnografiska museum och Edert storartade löfte att utöka våra samlingar med en ännu vackrare samling än den förra. Det skall bli mig ett stort nöje att få montera även den.” Samtidigt försäkrar han Karell att han ”naturligtvis aldrig lämnat några meddelanden om vem donatorn är, och kommer givetvis ej heller i framtiden att nämna något därom. Generalkonsul Carlos Anderson (...) har sett samlingarna och var mycket intresserad av dem, men frågade ej efter, huru vi erhållit dem.”
Den 24 mars skriver Karell att den nya samlingen är på väg i två koffertar som medföljer sändebudet Einar Modig på m/s Kungsholm. ”Han har gifvit mig i uppdrag att underrätta Eder om sin ankomst samt bedja Eder om möjligt ordna med tullmyndigheterna på förhand så att dessa koffertar så obemärkt som möjligt passera genom tullen för att omedelbart därifrån föras till lokal som af Eder anses lämplig. Vidare anhåller han om att denna sak behandlas med allra största diskretion.” Karell är orolig för att koffertarna ska hamna i fel händer och telegraferar därför till Kaudern med uppmaning att invänta m/s Kungsholm vid kajplats. Samma dag skriver han i brev: ”Jag hoppas formaliteterna i tullen ordnats tillfredsställande och utan att väcka onödig uppmärksamhet.” En vecka senare svarar Kaudern:
På tisdag morgon, d.v.s. den 11 anlände M/S Kungsholm och en halv timma efter ankomsten var jag ombord och mottog Minister Modig. Allt gick efter önskan. De båda koffertarna togos upp till museet och förtullades där. Jag har packat upp samtliga föremål med hänsyn till att klimatväxlingen kan medföra fuktskador och mal kan angripa desamma. Det har varit en njutning utan like att få packa upp och beskåda härligheterna. Allt är helt enkelt så storartat, att jag inte kan finna ord nog målande för att ge uttryck åt vad jag tänker och tycker om det hela.
Vad Kaudern tackar för är ingenting mindre än en skatt. Av den bevarade korrespondensen att döma är detta Karells tredje och sista stora donation till etnografiska museet. Men av oklar anledning införs inte samlingens objekt i museets katalog förrän 1935. Från samma år, alltså mer än två år efter mottagandet av koffertarna på fartyget Kungsholm, finns också tackbrev från museets styrelse till Karell som nämner ”dels en utomordentligt värdefull arkeologisk textil- och keramiksamling från Peru, dels kontant kronor 2000 för konservering av denna samling, som kommer att utgöra det förnämsta inslaget i museets sydamerikanska avdelning”.
Det långa dröjsmålet saknar förklaring och motsvaras också av en lucka från 1933 till 1936 i den korrespondens som bevaras i museets arkiv. Vi vet därför inte exakt vilka objekt Kaudern refererade till som ”härligheterna”, inte heller om mer av samma slag sändes med ytterligare fartyg från Peru. Ett långt senare uttalande från Henry Wassén sprider visst ljus över saken. Wassén var på 1930-talet Kauderns ammanuens, blev sedermera intendent för Sydamerikasamlingarna och chef för Etnografiska museet. 1977 skriver han till museets dåvarande intendent Sven-Erik Isacsson för att korrigera dennes artikel i tidskriften MUS om Paracassamlingarna (nr. 4, 1977). Enligt Wassén har Isacsson felaktigt skrivit att samlingarna kom till museet under Nordenskiölds tid som intendent. ”Detta är fel”, menar Wassén. Den sista och värdefullaste sändningen ”anlände 1935, då N-ld varit död i tre år.” Wassén berör också omständigheterna: ”Det var Kaudern som genom sin gamle vän envoyén Einar Modig i Lima lyckades animera gen.konsuln Sven Karell att göra sina ytterst viktiga donationer. Hur detta gick till känner jag till ganska bra, men vissa saker bör nog ej fram i dagsljuset ännu.” Har Wassén rätt var alltså de textilier som Kaudern packade upp den 11 april 1933 inte de sista från Lima.
Under 1936 handlar korrespondensen om förberedelserna inför utställandet av Paracastextilierna och inte minst konserveringsarbetet, för vilket Kaudern anhåller om Karells ekonomiska bistånd. Karell sänder ytterligare en check om 2000 kronor. När sedan utställningen nalkas skriver Karell till Kaudern att han helst ser att en av Paracastextilierna – ”praktpjäsen, som förvaras i en särskild låda” – inte förevisas eftersom det finns risk att ”man härifrån [Peru] kommer att göra anspråk på att få den restituerad eller åtminstone få reda på hur den kommit i Eder ägo”. I sitt svar framlägger Kaudern en plan: ”vore det kanske bäst att ej ställa ut den samtidigt [med de andra] utan vänta något därmed och sedan vid något tillfälle ordna in den i samlingarna utan att särskilt låtsas något om. På så sätt väcker den kanske ej ett så plötsligt och märkligt uppseende. Stå vi inför risken att bli av med föremålet, ställer jag ej ut det på flera år ännu.”
Brevet visar hur i Walter Kauderns sinne gränsen flyter mellan privatsamlarens begär, forskarens önskan att öka kunskapen om Perus historia och museichefens uppdrag att tillhängliggöra kulturarvet. Det visar också vilken av sidorna som segrar: hellre stoppa undan bytet i förrådet än riskera dess förlust. Sven Karell tänker likadant. ”Beträffande den särskilt omtalade textilen så tycker jag idén att utställa den senare än resten är utmärkt.” I juli 1939 skriver Kaudern för att inbjuda Karell, som firar semester i Knivsta, att bese den snart färdiga utställningen av Paracastygerna i museets nya avdelning för amerikansk arkeologi. Han frågar också om Karell har möjlighet att representera Göteborgs etnografiska museum vid amerikanistkongressen i Lima i september. Karell svarar att han avreser till Peru från Göteborg i början av september och hoppas kunna se utställningen då, men inte kommer att vara i Lima i tid för kongressen.
Öppnandet av utställningen försenas ytterligare, men i december kan Kaudern rapportera om vernissagekvällen. Det är hans sista i arkivet bevarade brev som berör Paracastextilierna. Han är tillfredsställd med att tidningsartiklarna inte nämner Karells namn och han berättar att Perus generalkonsul Francisco Eguiguren, som besökt öppningen, blivit överraskad av rikedomen av peruanska föremål men inte ställt närgångna frågor. Kaudern tillfogar att han diskuterat eventuella föremålsutbyten mellan Göteborg och Lima, och skriver – fast man får förutsätta att konversationen hölls i andra termer än dem han använder i referatet – att den peruanske generalkonsuln ”tycktes ej tro, att det skulle vara helt omöjligt att på laglig väg få komplettera samlingarna ytterligare genom överenskommelser med vederbörande (min kursiv.)” Intressant för Göteborgsmuseet, skriver Kaudern, vore särskilt ”en mumie från Dr. Tellos museum”.
En oäkta runsten mot en äkta mumie
Korrespondensen mellan Sven Karell och Göteborgs etnografiska museum fortsätter mer sparsamt de följande åren. Kriget försvårar kommunikationen. Karell fortsätter att donera smärre föremål till samlingen i Göteborg. Efter Kauderns död 1942 undertecknas tackbreven av hans efterträdare Karl Gustav Izikowitz, även han en av Nordenskiölds studenter. Även Henry Wassén upprätthåller en mestadels vetenskaplig korrespondens.
Av allt att döma försvåras nu Karells donationer till Göteborgs samlingar av att han ser sig tvingad att skaffa utförselstillstånd och han önskar gärna ha svenskt arkeologiskt material att byta med. I brev från 1948 till Karell tar Izikowitz upp förslaget att erbjuda peruanerna en runsten. ”En svensk runsten i original kan ej skaffas eller under några förhållanden utföras”, betonar Izikowitz. Däremot har Riksantikvarieämbetet föreslagit att man kan göra en avgjutning av den så kallade Gripsholmsstenen. Izikowitz ber Karell att höra om peruanerna är intresserade. Ett par månader senare svarar Karell att han framfört förslaget till Rebecca Carrión Cachot på arkeologiska museet, ”men fann ej något gensvar. Hon såg ej hur hon skulle kunna motivera en runsten i museets samlingar”. Izikowitz låter en smula uppgiven i sitt svar: ”Det var synd att de icke var intresserade av en runsten, och det är ju en sak som jag kan förstå”. Han uppmuntrar likväl Karell till förnyad ansträngning för ”att göra detta museum ryktbart för sitt peruanska material”.
I december 1949 gör Izikowitz en framställan till kulturarvsenheten vid Perus utbildningsministerium för att fråga om möjligheten att erhålla en Paracasmumie. Den skulle fylla en stor lucka i etnografiska museets samlingar, förklarar han. Han tillägger att doktor Carrión Cachot och Henry Wassén diskuterat saken på senaste amerikanistkongressen i New York. Izikowitz kontaktar samtidigt Sveriges sändebud i Lima för att be honom påverka utbildningsministeriet, medan Wassén för saken på tal i brev till Carrión Cachot. Den 22 mars svarar Martin Kastengren på svenska beskickningen i Lima att han varit i kontakt med Carrión Cachot ”angående möjligheten för Etnografiska Museet i Göteborg att erhålla en komplett Paracas-mumie”. Han förklarar att saken verkar omöjlig. ”De peruanska myndigheterna och vetenskapsmännen hade nämligen enats om att under inga omständigheter låta några fler fornföremål gå ut ur landet.” Däremot, fortsätter han, sa sig Carrión Cachot villig att ”gärna utföra kopior av t.ex. de lerkärl, väggmålningar o.d. som Etnografiska museet kunde behöva för att komplettera sina samlingar” och hon kunde ”försäkra, att dessa kopior skulle bli absolut exakta och synnerligen väl utförda”. Kastengren framför slutligen att Carrión Cachots önskat en ”bättre inblick i Etnografiska Museets nuvarande samlingar” och att hon därför anhåller om ”att museets kataloger ävensom ev. annat tillgängligt bildmaterial måtte tillställas henne”. Izikowitzs svar till Kastengren uttrycker besvikelse över den uteblivna mumien, ”även om man väl kan förstå de nationella synpunkterna på saken”. Han är inte heller intresserad av några kopior eftersom ”dylika föremål ju aldrig kunna sägas alldeles helt ersätta original, åtminstone då original finnas att tillgå i form av en stor mängd duplikat”. Han avvisar också Carrión Cachots anhållan om inblick i museets samlingar: ”Några lämpliga kataloger eller dylikt att tillställa henne ha vi tyvärr ej just nu”. I maj 1950 meddelar Perus utbildningsminister det officiella avslaget på Izikowitz förfrågan om en mumie.
Ingen substantiell forskning i Göteborg
Avsikten med denna detaljerade redogörelse för Etnografiska museets peruanska nyförvärv är inte främst att dokumentera brott mot Perus fornminneslagar. Brotten är numera väl belagda i Världskulturmuseets utställning En stulen värld. Det gäller snarare att ringa in motiven som gjorde att svenska ämbets- och vetenskapsmän tog lättvindigt på lagen eller rent av tyckte sig företräda en sak som var immun mot åtminstone peruansk lag. Dessa motiv skymtar i den citerade korrespondensen och omständigheterna den refererar till, framför allt i de inblandade svenskarnas uttalanden om Paracastextiliernas betydelse. Två faktorer träder i förgrunden: dels en beundran för textiliernas skönhet (det genomgående epitetet är ”vackra”), dels övertygelsen om textiliernas betydelse för museets själva samling (”sällsynta” och ”ovanliga” är här de vanligaste adjektiven) eller med andra ord deras förmåga att göra samlingen ”ryktbar”.
Under 1930- och 1940-talen genomgår Göteborgs Museum en expansion och modernisering. Lokalerna förnyas och de permanenta utställningarna byggs om. I detta arbete står Paracastextilierna i centrum; man kan rent av säga att museet organiserar sin Sydamerikautställning med textilierna som sitt nav. De två betydelsesystem som strukturerar fältet där vävnaderna får sitt värde är alltså i första hand det estetiska, där de får rollen som en förhistorisk konstskatt, och det ideologiska, där de bidrar till att hävda Göteborgs etnografiska museum gentemot andra museer i värden. Dessa bägge system befäster varandra, men räcker inte ensamma för att förse samlingen med auktoritet. Till det fordras att vetenskapen tillskriver Paracastextilierna en stor betydelse som arkeologiska och etnografiska vittnesmål om Sydamerikas förhistoriska samhällen. I korrespondensen mellan Göteborg och Lima är det emellertid påfallande hur denna vetenskapliga dimension förblir sekundär. Den tillskrivs textilierna i efterhand, när de väl är i Göteborg, men motiverar inte förvärven som sådana.
Det är också påfallande att vetenskapsmännen och museimänniskorna i Göteborg betraktar sina kolleger i Peru inte främst som forskare eller vetenskapsmän, utan som samlare, och därmed som potentiella konkurrenter. Högst på dagordningen står de respektive samlingarnas ryktbarhet, längre ner frågan om kunskapsutbyte. Uppstår en tänkbar konflikt mellan insamlingssyfte och kunskapsmål får det sistnämnda träda tillbaka, till exempel då Kaudern skriver att han hellre gömmer undan den finaste Paracastextilen än ställer ut den med risk för att peruanerna begär den tillbaka, eller som när Izikowitz avvisar Carrión Cachots förfrågan om en förteckning över den göteborgska samlingen. Samma prioritering märks i frågan om original vis-à-vis kopior. Svenskarna erbjuder gärna en kopia av en runsten till Peru. När Peru erbjuder svenskarna kopior av sina egna fornföremål svalnar deras intresse. Här märks att det som styr inte är det vetenskapliga, arkeologiska eller etnografiska intresset, utan det nakna samlarintresset som genom att hopa värdefulla objekt befäster den egna verksamhetens värde och storhet. Eller rättare sagt: det vetenskapliga, arkeologiska eller etnografiska intresset underordnas och definieras som samlarintresse. Att idka vetenskap är att samla.
Ytterligare ett drag i korrespondensen är en tidstypisk nedlåtenhet som skiner igenom när de inblandade svenskarna talar om sina peruanska kolleger. Nordenskiöld, Kaudern, Wassén och Izikowitz betonar gärna att de besitter erforderlig kompetens för att analysera de peruanska föremålen. De antyder ibland också att vetenskapsmännen i Peru saknar densamma. Så hyllar Nordenskiöld samlingarna i museet i Lima, men tillägger – ”de herrar, som styra och ställa där, publicera ju sällan något förnuftigt. De göra underbara fynd, men man får veta så lite om fynden.” Detta argument är genomgående ända fram till i dag, så snart frågan kommer upp om varför Paracassamlingen förvaras i Göteborg. Det givna svaret är då att det i Göteborg finns expertis lämpad att förvalta, konservera och vetenskapligt studera samlingen.
Ett liknande argument framkommer genomgående så snart den besläktade frågan kommer upp om Paracassamlingens betydelse. Är samlingen verkligen så viktig som det sägs? Svaret är då alltid bekräftande: samlingen påstås kunna ge fantastiska möjligheter till ett arkeologiskt och etnografiskt studium av Sydamerikas förhistoria, och detta av ett slag som man i Göteborg är särskilt intresserad av och lämpad att bedriva.
Synar man situationen ser man att argumentet är svagt grundat. Det är till exempel slående att ingen Göteborgs- eller svenskbaserad forskare tycks ha publicerat något substantiellt bidrag om textilierna eller deras sammanhang. I den bibliografi som ledsagar Anne Pauls forskningsöversikt från 1991 finns endast ett nummer som är utgivet i Sverige, Anne Pauls egen uppsats Paracas Textiles: Selected from the Museum’s Collections från 1979 (nummer 34 i skriftserien Etnologiska studier från Göteborgs Etnografiska museum). Denna uppsats är dessutom snarast en preliminär katalog och föremålsbeskrivning, ett huvudsakligen taxonomiskt arbete inför vilket man främst frågar sig varför det dröjt museet hela 55 år innan det kom till stånd.
I fråga om den betydelse för forskningen om Sydamerikas arkeologi och etnologi som ofta tillskrivits det faktum att Paracassamlingen förvaras i Göteborg får man alltså konstatera att någon sådan betydelse inte existerar. Tvärtom kan man misstänka att forskarsamhällets kännedom om textilierna snarast minskat på grund av samlingens isolerade belägenhet i västra Sverige, eller i vart fall på grund av att dåvarande Etnografiska museet saknat resurser att bedriva forskning på internationell nivå om samlingen. Situationen är till och med värre. När Anne Paul första gången kontaktar Etnografiska museet år 1975 för att fråga om man kan sända henne en beskrivande förteckning över museets Paracastyger tvingas Amerikaavdelningens nytillträdde föreståndare Sven-Erik Isacsson till ett medgivande: ”Though the collection of Peruvian textiles is extensive and highly interesting I must admit that very little has been done to classify it, and respecting the Paracas fabrics there is no list of the stylistic types available”. Då har samlingen funnits i Göteborg i hela fyrtio år och ingen av museets chefer har försuttit något tillfälle att framhäva samlingen som den främsta av sitt slag utanför Peru, eller skryta med att den drar till sig forskare från hela världen. Men så får vi veta detta: ”ytterst lite har gjorts för att klassificera den.”
Varumärket Paracas
Om Paracassamlingens betydelse i Göteborg inte främst är vetenskaplig, vari ligger den då? Som vi redan sett har textiliernas särställning från 1930-talet och framåt att göra med deras estetiska värde och deras förmåga att göra Göteborgsmuseet ryktbart.
Dessa bägge värdesystem träder i förgrunden särskilt när man undersöker hur Paracassamlingen presenterats i massmedier och andra offentliga sammanhang. När nyförvärven från Peru och övriga Sydamerika ställs ut i februari respektive november 1932 poängterar både Nordenskiöld och Wassén i tidningsartiklar att föremålen är värdefulla därför att de är sällsynta och därför höjer museets profil. ”Med denna betydande samling”, menar Wassén med syftning på föremål från ett indiansamhälle i Amazonas, ”torde Göteborgs museum ha mera material från Brasilien än något annat museum”. Ofta framhåller de också föremålens skönhet. ”Vad vi denna gång kunna visa från Peru, bör inte minst intressera konstnärer”, skriver Nordenskiöld. Samtliga pressartiklar om Paracassamlingen betonar att det är fråga om mästerverk i ordets egentliga mening. ”Dessa folk kunde konsten att väva, och deras konstskicklighet stod knappast vår tid efter. De hade ett utpräglat sinne för färg och form, och fantasi saknades dem inte.”
Dessa två föreställningar förblir dominerande i allt som skrivs om Paracastextilierna under de följande årtiondena. Det huvudsakliga påståendet är ungefär att Göteborg tack vare dessa samlingar äger något som ingen annan i världen äger och att stadens medborgare har skäl att vara stolta över detta eftersom det rör sig om något urgammalt, värdefullt och vackert. Paracasteextilierna är kort sagt en skatt – och den retorik som såväl experter som lekmän använder när de talar om Paracassamlingen är ofta den samma som vilken samlare som helst skulle använda när han talar om sina rariteter.
År 1939 monteras de vackraste delarna av Paracastextilierna på papp och plywood och förevisas mestadels hängande som själva mittpunkten i Etnografiska museets permanenta Sydamerikautställning. Övriga textilier förs till magasinen där de förvaras under förhållanden som ska visa sig undermåliga. Museiledningens och experternas stolthet över museets rika bestånd av Paracastextilier smittar under åren av sig, och medvetenheten sprids efter hand till årgång efter årgång av skolklasser och besökande allmänhet. Att museet är Göteborgs eget och att dess styrelse och ledning fram till 1990-talets omvandling är en del av stadens kulturbärande och akademiska elit bidrar till det lokalpatriotiska sinnelag som skapar sammanhållning kring textilierna. Så är till exempel museiledningen från 1940-talet och framåt även drivande i Göteborgsavdelningen för Travellers Club. Paracas blir i allt högre grad en del av Göteborg.
Att Etnografiska museet är stadsmuseum och inte riksmuseum gör samtidigt att det har sämre resurser inte bara för forskning, vilket vi redan konstaterat, utan också för utställningsverksamhet och konservering. När Sven-Erik Isacsson tillträder som intendent för Etnografiska museets Amerikaavdelning ser han som en av sina första uppgifter att förnya utställningen och förvaringen av Paracassamlingen. Men eftersom budgeten är ansträngd sker inte mycket, och från 1980-talets mitt hörs larmrapporter om att Paracastextilierna är på väg att vittra bort och förvandlas till damm. I syfte att rädda textilierna bildas 1992 den så kallade Paracasstiftelsen, som under 1990-talets första hälft blir Etnografiska museets främsta angelägenhet.
Stiftelsen lägger upp ett ambitiöst forskningsprojekt – Paracasprojektet – som innefattar alla museets klassiska uppgifter. Man vill lösa frågan om den rätta konserveringen och förvaringen av textilierna, göra en mer fullständig registrering av objekten, bygga upp en digitaliserad fotografisk dokumentation, bedriva forskning samt bygga upp en ny utställning för allmänheten. Till detta behövs finansiering. Göteborgs kommunfullmäktige bidrar med en del men anser sig inte ha råd till mera. 1990 föreslår delar av kommunfullmäktige rent av att museet bör sälja ut värdefulla föremål ur sina samlingar, till exempel Paracastextilier. Fem år senare hotar en nedläggning av Etnografiska museet. I detta läge påbörjar museet och Paracasprojektet en kampanj som vänder sig till privatpersoner och företag. Nu får textilierna nytt genomslag i svenska massmedier, inte minst genom ett framgångsrikt samarbete med Göteborgs bokmässa 1991 och en insamlingskampanj som bland annat leder till att en förmögen amerikansk privatperson en junidag 1992 kliver in från gatan och utlovar ett bidrag på 75 000 dollar. Särskilt i Göteborg, men också i det svenska musei- och vetenskapssamhället i gemen, sker en efterhand allt mer framgångsrik mobilisering kring Paracastextilierna. I pressuttalanden och informationsmaterial framhåller projektledningen tygernas betydelse på samma sätt som vi sett tidigare. Man betonar samlingens förmåga att placera Göteborg på kulturkartan och man framhåller deras karaktär av estetiska mästerverk.
”Låt unika kulturföremål ge ett lyft åt er marknadsföring!” uppmanar exempelvis ett offensivt informationsmaterial som vänder sig till tänkbara donatorer, eller ”sponsorer”, som det kommit att heta på 1990-talet: ”Att stödja Etnografiska Museets unika samlingar med Paracas-textilierna i spetsen ger er mycket god PR och kan användas i reklam många år framöver.” I sådana fraser kan man notera att Paracassamlingens mervärde ökat, så till vida att det numera inte bara bidrar till själva museets ryktbarhet, utan också till hela det västsvenska näringslivets exportmöjligheter. ”Betrakta detta som ett kommersiellt förslag”, skriver Etnografiska museet. Av det kan man bara dra en slutsats. Museet gör Paracas till ett varumärke.
Att Paracas fungerar som varumärke beror i sin tur på textiliernas karaktär av konstnärliga ”mästerverk”, som museets representanter också framhåller. Vad är det då som är så märkvärdigt med dessa indiantextilier? frågar journalisten Ingrid Wirsin på tidningen Idag museets intendent Sven-Eric Isaksson under bokmässans Paracasutställning 1991. ”Jo, det är de mest exklusiva textilier som någonsin skapats”, svarar Isacsson. Det genomgående namnet på samlingarna är från och med nu ”skatt”: Skatten från Peru, Konstskatt, Indianskatt, ovärderlig skatt, textilskatt och klenod är vanliga beteckningar. ”Det här är det finaste Göteborg har”, säger Paracasprojektets ledare Helene Axel-Nilsson, som i likhet med museichefen Bo I Jonsson framhåller att Paracassamlingen ”kan bli en turistattraktion i klass med Wasa”.
Förvisso hänvisar Paracasprojektets företrädare ibland även till tygernas kulturhistoriska vittnesbörd. Den tolkning som då föreslås – bakom vilken man anar Sven-Erik Isacssons teori om textiliernas figurer som en religiös kod, bakom vilken man i sin tur skymtar Anne Pauls ikonografiska tolkningar – formuleras främst genom analogier och metaforer, och den framhäver alltid textiliernas estetiska komplexitet: ”För människorna i Paracas var varje textil som en uppslagen bok, där motiven var självklara och detaljerna fulla av mening och innebörd.” Efter vad man utifrån Isacssons publicerade yttranden kan sluta sig till om den vetenskapliga tolkning av Paracastextilierna som han räknade med att publicera i samband med Paracasprojektet, men aldrig hann fullborda, så skulle tolkningen ha fokuserat främst på tygernas konstnärliga bildvärld. Isacsson talar uttryckligen om ”textilkonst” och betonar deras formella och symboliska karaktär. Däremot tonar han ner historiska och sociala kontext, alla frågor om samhället där de tillverkades och personerna som vävde dem, eller om hur de förhåller sig till andra arkeologiska lämningar av andinska civilisationer. Hans prioritering är begriplig. Den befintliga informationen tillåter ju inte några långtgående slutsatser om textiliernas sammanhang. Däremot är deras inre bildvärld så rik på ikonografiska samband och märkligheter att de ger möjlighet till ett ändlöst flöde av estetiska komparationerna och tolkningsmöjligheter. Försöket att med arkeologins och etnologins hjälp fastställa textiliernas mening har av allt att döma mynnat ut i en analys av tygernas universella, estetiska verkningskraft. ”I paracastextiliernas värld presenteras en annan syn på liv och död, på kvinnligt och manligt, på tid och rum, som ställer alla våra egna begrepp på huvudet och ruskar om våra sinnen”, skriver Iscasson. Därmed sammansmälter förklaringen av tygernas arkeologiska och historiska betydelse slutligen med konstens begrepp om det sublima.
Paracasprojektet
Translation - Swedish Stefan Jonsson
THE THINGS WE SHARE
The Story of the Paracas textiles in Gothenburg 1933-2010
A research essay written at the request of the Swedish National Council for Cultural Affairs and the Museum of World Culture in Gothenburg.
January 2010
CONTENTS
INTRODUCTION
Mr Palomar among the ruins 4
Questions at issue 5
I. WHAT DOES PARACAS MEAN?
Mysteries and riddles 7
Sublime objects 9
A different kind of archaeology 14
II. FROM THE GRAVE TO THE TREASURY
Findings and lootings 16
The dream of a renowned museum 20
A false rune stone for an authentic mummy 27
No substantial research in Gothenburg 29
The Paracas trademark 33
III. FROM THE TREASURY TO THE WORLD
The third life of the Paracas textiles 39
Heading towards a forth life in Peru? 41
IV. THE RIGHTS OF THE DEAD
Globalization, nationalization and ethnification 42
The assembly 46
Conclusion – If the dead from Paracas could speak 49
INTRODUCTION
Mr Palomar among the ruins
There is a story written by Italo Calvino about a walking-tour in Tula , the capital of the Toltecs. The protagonist’s name is Mr. Palomar and he is guided among the ruins by a good friend who is an eloquent and passionate expert on the pre-Columbian cultures and who goes into great detail about every sculpture, relief, column, wall and pyramid. Mr. Palomar notices that every object and figure means something and that this in turn means something else. “An animal signifies a God which signifies a star which signifies a human quality and so on.” The Mexican friend stops in front of every stone: “he turns it into a cosmic tale, an allegory, and a moral reflection” (p.104).
Their path among the ruins is now and then crossed by a young teacher and his students in white uniforms and blue scarves. Like Mr. Palomar’s good friend, the teacher is also telling about the different structures and objects, but the teacher is using a completely different method. He contents himself with just telling which culture the sculptures belong to, when they were built and from what kind of stone they were cut. And he always finishes with the same phrase: “one does not know the meaning of it."
When standing in front of a chac-mool, a stone statue of frequent occurrence that depicts a human figure lying on his back and holding a tray, Mr. Palomar's friend explains that the sculpture is linked to the sacrificing culture and that bleeding hearts from sacrificed humans were placed in the tray for public view. Then he gives a detailed explication about the place of the sacrificed humans in the Toltec rituals and mythology. Afterwards, the teacher is approaching the same object: “Esto es un chac-mool. No se sabe lo que quiere decir." (This is a chac-mool. One does not know the meaning of it.)" And then he walks away with the school class behind him (p.105).
Mr. Palomar is at first as irritated as his friend at the indifferent attitude of the teacher. “One does know what it signifies!” exclaims the friend when the teacher, in front of the reliefs on the Wall of the Serpents, once again states that “one does not know what it means”. Afterwards Mr. Palomar realizes that the teacher's attitude can be justified, does that not indicate scientific and pedagogical objectivity? “A stone, a figure, a sign or a word that reaches us isolated without its context, is only that stone, that figure, that sign or that word: we can try and define them, describe them as they are and that is all, if they have another hidden meaning, except the one that they are showing us, it is not for us to know. To refuse to understand more than these stones are telling us is perhaps the only possible way to respect their secrets (...)” (p.106).
Mr. Palomar is sceptical. He thinks that he understands the teacher but at the same time he sympathizes with his friend’s point of view. He remains firm in the belief that, “he would never suppress his desire to translate, to pass from one language to another, from concrete figures to abstract words, from abstract symbols to concrete experiences and to collect again and again, a web of analogies”. Not to interpret is impossible, like it is impossible not to think (p.106).
Questions at issue
Italo Calvino's story confronts us with the significance of the pre-Colombian cultures. The story has the same bearing on the artefacts in the Paracas collection in Gothenburg as on the ruins in Tula. On the following pages I will discuss the Paracas textiles in Gothenburg . Unlike archaeological or ethnological researchers, I am not aiming for an interpretation or explanation of the artefacts per se. Instead I want to map how different institutions and contexts in modern time have placed meaning and significance with these textiles. In the first chapter I will discuss three different systems of meaning that has determined the interpretation of the textiles in the 20th century: the ethno-archaeological viewpoint, the aesthetical viewpoint and the ideological viewpoint. In the following chapter I am analysing, with the help of archival material, how these meaning systems also directed the way in which the museum of Gothenburg, from 1946 named the Ethnographic Museum of Gothenburg, obtained, used and presented the Paracas textiles. Subsequently I will show how the present exhibition at the Museum of World Culture, A stolen World, places these textiles in the political-economical system of meaning. This in its turn will lead to a discussion about a possible return of the textiles to Peru, a quandary that brings to life all the discourses used and referred to during the 20th century, in order to explain the meaning and value of the Paracas textiles. This discussion also shows how these textiles are exposing us to some basic questions about the meaning of cultural heritage. In a concluding reflection I will try to explain the relevance of these questions to the Paracas collection. What constitutes the meaning of cultural heritage? Who has the right to claim the values of cultural heritage? Who is best suited to take care of them?
I. WHAT DOES PARACAS MEAN?
Mysteries and riddles
Let us go back to Italo Calvino’s teacher. He always gives the same answer to the significance of the ruins although he is expected to dispel the ignorance of his pupils and shed light upon the darkness of the past. Instead he confirms that the monuments and figures are in a sphere which prevents the modern human being to draw conclusions from. The students’ sightseeing tour among the prehistoric objects is turned into a demonstration of the impotence of knowledge instead of the power of knowledge. The teacher is in fact reminding his students about the insufficiency of science which will teach them humility for the inexhaustible variety of mankind.
The short reply used by the teacher – “one does not know what they mean”- also resembles the answer from the experts at the Museum of World Culture when they get questions from visitors about the old textiles from Paracas. “The original significance of the textiles is a mystery to us today”, explains the official pamphlet from the museum about the Paracas textiles . There are different varieties of this statement: “today we can only guess the significance of the motives on the textiles from the graves”, it says in the pamphlet. “The way in which the inhabitants of Paracas perceived the world, is a mystery to us. (...) Even if we recognize the figures it is difficult to know their precise meaning.”
Thus, the meaning of these textiles is unknown to us, since we do not know what they express or in what way we should interpret their peculiar figures. The only thing we do know is that the people on the Paracas peninsula, a long time ago mummified some of their dead and buried them together with symbolic objects, all of which were shrouded in various layers of mantles, loincloths, ponchos, tunics and turbans. The textiles were woven, dyed and embroidered with anthropomorphic, or animal, figures in an exceptionally beautiful and skilful manner. We know for a fact that these fardos lay hidden in large subterranean burial chambers for almost 2 000 years before they were discovered in the beginning of the 20th century, first by grave-robbers and later by archaeologists, who unwrapped the human bundles and were amazed by the beauty of the textiles. Although the living conditions of these people are known to scientists today, the experts are still scratching their heads when faced with the singular imaginative world of the textiles.
This knowledge gap can be explained in two different ways. On the one hand it could be said that science still has not reached that knowledge about the artefacts which future archaeologists and interpreter of signs should be able to reach when the research conditions and the analytical methods have been improved, and when new archaeological excavations have discovered more artefacts, which would make it possible to recreate the Paracas world and maybe establish the significance of the figures. How the prehistoric Andean peoples prepared themselves for the afterlife and how their everyday life, society, spiritual and material world looked like, is something that, as one archaeologist puts it: “will have to be answered with additional archaeological investigations”.
Two different methods have been used to interpret the Paracas textiles: the taxonomical method and the ethnological method, both archaeologically based. The taxonomical procedure implies that every object get its significance by taking it from its context and fitting it into an isolated unit and comparing it to other similar units, thus classifying it. This procedure will make it possible to show the different development stages in a culture. The archaeologist will determine the significance of the artefact by analysing a number of characteristics: age, provenance, material, manufacturing techniques, motifs etc, and then, based on those characteristics relate the artefact to other similar artefacts. When the archaeologist has placed the object in its right place in the sequence, the object has obtained its archaeological explanation: a scientific reconstruction of material remains of an ancient culture.
The ethnological method implies that the object gets its significance from studying the cultural complexity where it had its function, and the aim is to recreate that cultural context in order to understand the use of a specific object. This would then also explain the shape and form of the object.
Because so little is known about the Paracas culture, the prevailing method has been the taxonomical one. But why is there attached such great importance to these textiles? They have an incredible value to the Ethnographic Museum of Gothenburg, despite the fact that all attempts to interpret their historic and cultural significance have given poor results and mostly lead to flat taxonomies. One explanation that is often heard is that the Paracas collection deserves its sublime position because of the incomparable beauty of the textiles. They bear witness to the ability of an ancient culture to produce handicraft of the highest quality and with an amazingly complex iconography. This means the Paracas textiles hold the highest place among the collections within the museum of Gothenburg because of their aesthetic value. Why then are they part of the ethnographic collections? Should they not be part of the collections at the Gothenburg Museum of Art instead, where artistic masterpieces are supposed to stay? Let us come back to this question later.
Sublime objects
As indicated before, there is also another way of understanding what the teacher and the museum pamphlet refer to when they say that we do not know what the objects mean. According to Calvino’s story, the uncertainty about the Paracas culture is not necessarily due to the lack of archaeological excavations, datings, comparisons or studies of artefacts. Maybe the secret of the textiles always will be hidden from us. What if the line that separates us from understanding the significance of the objects not only is a question of insufficient information, but of an ontological nature; a border between two incompatible worlds? What if those remarkable objects from Paracas indicate social and cultural codes that simply are too different from our own? In that case the hermeneutic process, where our conceptions of the world would approach the unfamiliar conceptions of the objects and they then coalesce with each other, would be made impossible. Not even the discovery of new objects would get us closer to an understanding since it would only deepen our alienation. In that case Paracas would be a sphere which is independent from the norms and definitions used by modern humans to distinguish the genuine from the false, the knowable from the unknowable and the logical from the illogical.
“Many aspects of meaning of these and other woven garments are not accessible to modern viewers”, states Anne Paul, archaeologist and one of the leading experts in the Paracas textiles. She believes that the society where these textiles originates from, esteemed the art of weaving and textiles and that the colours and ornaments on them express a certain cosmology and social order. In fact, she believes that the textiles indicate a way of thinking that literally used the fibre of the textiles as a medium, comparable to the computer keyboard or the photograph. Maybe one can go so far as to assert that the textiles represent a conceptual world, what Claude Lévi-Strauss called a totemic system, where the figures on the textiles foremost should be interpreted as positions in a certain structure established to bring order to the universe and to call upon its powers.
According to this approach it would be impossible to understand the Paracas collection with the help of modern knowledge systems and this in its turn would mean that the textiles are absolutely meaningful (because they expose the limit for today’s knowledge system) and at the same time they are completely meaningless (because they can’t be related to in our knowledge system). In the tradition of aesthetics such a phenomena would be categorized as sublime. The sublime cannot be explained with conceptions or ideas and is therefore showing us the limitations of scientific thought, the philosophical reflection and the human reason as a whole.
Does museology have a word for this type of object? Is there an equivalent in ethnography to the sublime? In that case one has to think of an artefact that does not conform to any existing systems and is hovering between being absolutely meaningless and absolutely meaningful. The Paracas collection seems to be a perfect example of such an object. On the one hand there is an enormous deficit in knowledge about its meaning; despite decades of research, we know little about it and are still very much guessing. On the other hand, great importance is attached to this object, far greater than any other object in the museum collection.
How can this contradiction be explained? Probably it indicates that the Paracas collection holds a place in various different, and partly incompatible, systems that have characterized the work of the occidental ethnographic museums during the 20th century. We can identify three of these systems of meaning: the archaeological-ethnographical system, the aesthetic system and the ideological system. These three systems relate to the different aspects of the ethnographic museum. Firstly, the museum is an institution that does scientific research about ancient and foreign “cultures”. Secondly, the ethnographic museum is a collection centre for all kinds of peculiar objects, many of them bearing witness to the aesthetic production of foreign cultures, but because their unknown origin they cannot be classified according to the classical systems which directs the plastic arts and architecture, usually drawn from the classical antiquity and ancient Greece. For this reason the objects cannot be incorporated to museum collections intended for the history of art. In the absence of a better alternative, these objects are being kept in the ethnographic collections, the only reason being that they are non-European and pre-modern.
Thirdly, the ethnographic museum uses a room to exhibit these cultures for visitors from the local culture, by doing so, arranging the world of the visitors – but also the worlds that are represented by the collections - according to fixed, ideologically tainted and time-bounded principles. The cultural anthropologist James Clifford emphasizes that the persistent collecting of objects by the ethnographic museums, is the symbol of the modern occidental conception about how an individual, an institution or a community shapes its identity. This is done through accumulating experiences, impressions, objects and facts that after some time become inseparable parts of that individual, institution or community, providing them with an identity. This activity has ideological overtones. The collecting of objects has long been a strategy closely linked to the emergence of the possessive individualism in the West, like our ideas about culture and authenticity, writes Clifford. By collecting objects, the individual - or the museum itself- gets a special status in its relationship towards others.
The ethnographic museum has been the institution where the strict scientific knowledge system, has integrated with a larger cultural horizon which largely coincides with the localized self portrait and world picture, meaning the town, nation and continent where the museum is located. This identity, self portrait and world picture, has been shaped and solidified through an ongoing collection of objects. The integration, between the scientific research and the identity seeking through collecting objects, has not always been harmonious but generally the different systems have strengthened each other mutually.
As we shall see, the Paracas collection is a good example of this. Whereas the ethno-archaeological system consists of a number of essays and publications which mostly content themselves with taxonomies and descriptions of artefacts, repeating that the cultural and social significance of the textiles is unknown, the aesthetical and ideological systems have never ceased to emphasize the immeasurable importance of the Paracas collection. The interesting thing about this is the aesthetical and ideological significance has never been mentioned openly. Instead the ideological and aesthetical values attributed to the artefacts have been concealed in favour for the potential archaeological significance that the collection might have as a testimony of the so called Paracas culture.
According to this idea, the textiles are the first pieces in a puzzle that one day when all the pieces are fitted together, will reveal the dream goal: the completely reconstructed society of Paracas. However the statement of the archaeologists -“difficult to know exactly what they meant”, or to quote an understatement of Anne Paul:” the iconography of these weavings has not yet been fully interpreted” – does in no way lessen the ideological significance of the collection, on the contrary it is a requirement for maintaining its unspoken value to the work and the identity of the location and the museum. That is why this unspoken ideological value, combined with the admiration for the beauty of the textiles, has motivated a continuous contribution to projects in archaeology, museology, conservation and other scientific fields, all justified by the future breakthrough in the interpretation of this Andean civilization. However, the only result so far has been an increase in descriptive essays on artefacts and taxonomies, the promotion of the scientific careers of some individuals (while others have been disadvantaged), the making of certain exhibitions (while others have been unrealized) and the building of certain institutions (while others have been phased out).
A different kind of archaeology
So far we have seen that the historical and archaeological significance of the Paracas collection is unclear and in many aspects unknown. Its ideological significance as an identity marker is powerful, but unspoken, and its aesthetic value has been taken for granted but never verbalized. So far we have seen the Paracas collection according to three different meaning systems. The archaeological meaning system has been the dominating one ever since the textiles were “officially discovered” in 1925. With the help of these textiles the scientists have been trying to interpret the lost entirety – “Paracas” - that they once formed a part of. As mentioned before, the results of these efforts are good taxonomies but not more knowledge in a more qualified sense.
The prominent position of the Paracas textiles in Gothenburg, as well as in other ethnographic museums in the Western world, can therefore not only be explained by their archaeological, historical and cultural significance since it has not yet been established. The explanation cannot solely be found in the remarkable beauty of the textiles either, because if that would have been the dominant criteria, they would now find themselves in museums of art and handicraft. Therefore, the significance must be found in a third meaning system, the so called “ideological” meaning system, which has attached great unspoken and immeasurable importance to the textiles.
In order to explain this meaning system we will have to return to the culture where the textiles had a special place and function. I am not thinking about the 2 000 year old Paracas culture, but the much more recent culture that has dominated Sweden, Gothenburg and the ethnographic museum from the 1920s until today. As we shall see, the textiles have had an as dark as ritualistic function in the modern Swedish society and in Gothenburg, as they ever had in the society where they were once produced. This implies that the significance of the Paracas textiles – at the same time forever lost and yet close to us, at the same time known and unknown and at the same time non-existent and overwhelming – cannot be found in the textiles themselves but in the exhibition rooms, the city and the nation that surrounds them.
Let us therefore change method. For too long one has tried to interpret the Paracas collection with prevalent archaeological methods and I will therefore add what Michel Foucault called “the archaeology of knowledge”. This method also aims to extract significance from the past, but not through analysing the collections as naked archaeological “facts”, but through analysing them as fabricated facts which has been filled with meaning reaching far beyond what they bear witness to as archaeological artefacts. It is a question of explaining the significance of the textiles not as evidence of the ancient Paracas culture, but as an expression of a world picture and self identity that has shaped modern Gothenburg, the city’s ethnographic museum, the ethnographic collections of the Western World and the cultural heritage in general.
II. FROM THE GRAVE TO THE TREASURY
Findings and lootings
The second life of the Paracas textiles begins in the 1920s. Again the birthplace is Paracas and the region is then a part of the nation-state called Peru. The story about the discovery of a necropolis on the Paracas Peninsula, the cities for the dead with countless burial chambers and thousands of objects, both ceramic and textile, cannot be separated from the history of collecting ethnographic material.
According to reliable sources, the man who discovered the burial ground was Juan Quintana, an enterprising labourer who also worked as a guard at the guano establishment in the seaport of Pisco. Around 1905, Quintana succeeded in interesting a local collector, Domingo Cánepa, into buying the objects that he had found in a hollow chamber under the desert sand some 12 miles south of Pisco. Other grave-robbers, huaqueros, took an interest in the search for artefacts and their findings attracted interest from private collectors as well as museums. The public authorities that were meant to take care of the archaeological heritage in Peru, were at this time uncertain and local collectors and art-dealers, as well as North American and European archaeologists, were becoming involved in the trade. What went on can best be described as a treasure hunt, with or without archaeological overtones, and the reward was money, academic fame or simply the inner satisfaction that the collector experiences when he acquires a rare artefact.
The official discoverer of the Paracas necropolis was the archaeologist Julio Tello, from the University of Lima (Universidad Mayor de San Marcos). He noted the existence of Paracas textiles at art dealers as early as 1914, and made great efforts in order to get to know their origin. Before discovering the ancient graves he collected and bought all the textiles that he could afford. He also spread knowledge about them in international conferences, the earliest one in Washington, in 1915. A few years later he received the assignment to convert the private collection of Victor Larco Herrera, a Peruvian philanthropist, into an archaeological museum. In 1921 the museum was sold to the Peruvian state and became part of the new Museo de Arqueología Peruana. The collection of Domingo Cánepa was added to the museum collection in 1923 and one year later Julio Tello became the director of the museum Tello engaged some of his students from the Universidad de San Marcos to begin research on the collections, among them were Torbio Meija Xesspe and Rebecca Carríon Cachot. They would under the following decades, together with Tello, publish important studies on the excavations and findings at the Paracas peninsula.
In the early summer of 1925, Tello was working together with the North American archaeologist Alfred Kroeber financed by the Chicago Museum of Natural History and in June 1925, Kroeber found the place of origin of the wonderful textiles that Tello was trying to discover on the Paracas Peninsula. Kroeber only made a quick surface collection before he went back to the US. He did not notify Tello about the finding-place since he was planning on returning to Peru the following year. But Tello continued the excavations with another North American archaeologist, Samuel Lothrop, who put his resources at Tello’s disposal. He also managed to get hold of Juan Quintana and on 26 July in 1925, the greatest archaeological discovery in the history of Peru took place. Quintana guided the two archaeologists to the northern terraced slopes of Cerro Colorado and the following years Tello and his colleagues would find hundreds of mummified bodies wrapped in the most amazing textiles. The news about the discovery – it was described as a city buried in sand with a large number of bottle-shaped burial chambers filled with mummies, pottery and other strange objects- was published in the world press in the beginning of 1926. It was the North American ethnologist, William McGovern, who was engaged by Tello to photograph the excavations, who without Tello’s knowledge, made some comments to journalists from the New York Times about the discovery, for which he then took some credit. This anecdote tells us something about the enormous interest for the archaeologists’ adventures in South America at that time.
The museum sector of Peru was founded the same year the excavations in Paracas were taking place and the museums are therefore very much shaped after the discoveries of the archaeologists. At the same time foreign museums were becoming more interested in the artefacts, which increased the demand for them by private collectors as well as the demand in general for prehistoric objects. At the exhibition in Seville 1929, Peru prepared a magnificent display with six intact fardos, mummy bundles, and some 1 380 archaeological artefacts. One man who followed the reports from the excavations was Sven Karell, the director of Swedish Match (then called Svenska tändsticksaktiebolaget) in Peru, and since 1925 also the Swedish consul-general in Lima. He also knew many of the archaeologists personally.
In August 1930 there is a coup d’état in Peru and the conservative dictator, Augusto Leguía, was overthrown by the army led by Luis Miguel Sánchez Cerro. During the following years there were violent conflicts between Sanchéz Cerro’s military junta and the Alianza Popular Revolucionaria Americana (APRA). The political changes meant that Julio Tello had to resign his position as director of the archaeological museum, Museo de Arqueología Peruana, and he was replaced by the historian Luis Valcárcel. This meant that Tello and the members of his staff - some of them so angered and shocked that they signed a notice of immediate termination- no longer were in control of the Paracas material and the excavation sites. In February 1931, the supervisor at the Paracas site reported to the archaeological museum, that the site had been robbed by twelve huaqueros under the leadership of a local art-dealer. More than thirty mummy bundles had been shipped to New York and the Peruvian authorities were soon informed that they were exhibited to be sold in a New York hotel. However, they failed to prevent the sales from taking place or neglected to even try and stop it.
In July the archaeological site was looted again. This caused Valcárcel to secure the presence of the Museo Nacional by resuming excavations at the locality. Another step was to let the national authorities of archaeological heritage in Peru, Patronato Arqueológico Nacional, announce in the newspaper on August 22, that all owners of pre-Columbian artefacts were bound by law to be registered at the Museo Nacional. The year after, in May 1932, customs officers in Pisco seized goods containing four fardos that were being shipped out of the country under diplomatic immunity. According to Tello, the Museo Nacional had been negligent in its duty to protect the Paracas excavation sites and he roused public opinion in favour of change. He accused the local authorities of being lenient and demanded that he and his colleagues should take over the responsibility of the site, but Valcárcel rejected the idea. In May 1933, the Paracas site was plundered again and this time with the help of the vice-mayor of Pisco. In October, the Paracas textiles were put up for auction at the commercial house of Puttick & Simpson in London. Yet again, the Peruvian authorities did not intervene or try to stop it.
In December 1933 the site was once again looted. This forced the Patronato Nacional de Arqueología, to engage Tello and his colleague to investigate the illegal trade and lootings. Their investigations lead to alarming conclusions. Over a period of three years, a total of 130 fardos had been removed illegally from Paracas, most of them with New York and London as their destination, despite existing laws that forbade the exportation of prehistoric material.
The dream of a renowned museum
In 1923, Erland Nordenskiöld was offered the professorship in ethnology at the University of Gothenburg. He had been the director of the ethnographic collections at the Museum of Gothenburg since 1913, and he was renowned internationally for his contributions to South American ethnography. He used his position as the research and museum director, to expand and organize the collections in the Museum of Gothenburg. Firstly, he separated the Swedish artefacts from the non-European artefacts and then he transferred them to the historic department at the Museum as well as the Röhsska Museum of applied arts. Secondly, the remaining ethnographic collections were divided into objects that would be put on display in exhibitions and the ones which would be stored for research studies.
The year 1924, the International Congress for Americanists was held in Gothenburg and Nordenskiöld seized the opportunity to present the museum material in an extensive exhibition about the indigenous cultures from the Americas. The exhibition was a sensation among the donors and private collectors, and it placed the collections from the Museum of Gothenburg among the finest in the world.
It is not known how Erland Nordenskiöld became acquainted with Sven Karell, the Swedish consul-general in Lima. They may have met in South America when Nordenskiöld was doing fieldwork there or perhaps when Karell visited the exhibition at the Museum in 1924. Be as it may, they started to correspond with each other in the early 1930s. The main topic of their discussions was the possibility of Karell obtaining artefacts for the Museum of Gothenburg. In a letter to Nordenskiöld on 24 August in 1931, two days after the request from Patronato Arqueológico Nacional to register all archaeological objects, Karell answered professor Nordenskiöld’s request to persuade Julio Tello to release some quipos in exchange for something from the Museum collections. Karell replied that Tello could not meet his wishes since the Museo Nacional now had a new leadership. He also told Nordenskiöld that he was going to discuss the matter with the new museum director, Válcarel.
Subsequently, Karell explained that he personally managed to obtain a quipu, which he would ship to Sweden. He also said he had other objects, including ten “canastas funerarias” (burial baskets) and some thirty “huacos” (vessels). Karell writes: “The question is how all of these objects can be transported to you safely since it is impossible to obtain a license to export. I have unofficially spoken to our minister but he does not like to be troubled with such matters. I will do my best in order to find a way out (...)”
After further correspondence, Karell informed Nordenskiöld that he had managed to ship out “two boxes” on the steamship SS Tosca. The boxes contained, according to Karell, “some fifty huacos, ten baskets, some twenty textiles and a few other objects”. This was the first and smallest of three documented shipments with ancient Peruvian textiles that Karell procured and exported to the Museum of Gothenburg and Nordenskiöld. In the following letter, Karell asked for discretion: “If some of the objects were to be exhibited and if it would be customary to label them with information about the donor, I would appreciate if you could make an exception for me.” He also stressed how difficult it had been to get the shipment out of the country. It was only made possible thanks to the Swedish envoy Einar Modig, who declared the goods as “personal effects”. Karell also promised to send another shipment.
On 26 January 1932, Nordenskiöld confirmed that he had received the shipment. He pointed out that the vessels and textiles were in Tihuanaco style and that the textiles were very “uncommon in European museums”. He promised discretion, “we shall soon arrange an exhibition with the recent acquisitions in the Museum, and we will also put this collection from an ‘unknown donor’ on display.” In the Museum catalogue the new objects are introduced as a “donation from someone that wishes to remain anonymous”. It is worth noticing that Nordenskiöld wrote that the artefacts would interest many people because of their “artistic value”. In another letter, dated February 20th, he once again praised them: ”They truly are amazingly beautiful”.
The second shipment from Karell was taken on board the steamship SS Attika in Callao, on 11 April 1932. “It contains 39 huacos, 154 weavings, 9 baskets and some other objects”. Some of the textiles were said to come from Paracas, “they seem to be difficult to obtain. I have been lucky to get hold of a complete embroidered mantle” . At the end of the month, Henry Wassén, one of Nordenskiöld’s students, wrote to Karell to inform him that Nordenskiöld was ill but looking forward to the next shipment. In June, Nordenskiöld wrote through Wassén to Karell and thanked him. Some of the artefacts had been brought to him, in his sickroom: “The big mantle from Paracas (...) is simply marvellous. The stave is the most beautiful one that we have received to date.” After praising the beauty of a scale that had been in one of the boxes, he added: “Our collection of Peruvian scales is now starting to become truly significant.” One month later, on 5 June 1932, Erland Nordenskiöld passed away due to after-effects from his ileus operation.
In the letters from the spring of 1932, Karell had mentioned a third shipment on its way to Gothenburg. In the beginning of May he wrote that the shipment was imminent: “as soon as our minister is coming back from Bogota, (...) I shall procure his permission to send another shipment in the same manner as usual.” At the end of the month he informed the museum that he could not fulfil his promise. The Peruvian customs department had just confiscated a similar shipment from the Argentinean legation and thus made the Swedish envoy cautious. This was a setback for Karell and Nordenskiöld, particularly since the consul-general had come across a new collection “of about 3 000 artefacts for a mere song”.
Walter Kaudern became the new director of the ethnographic department at the Gothenburg Museum after Nordenskiöld, and he continued the correspondence with Karell. In December 1932, Kaudern informed the consul-general about the latest shipment resulting in an exhibition which was inaugurated on 25 November. In January 1933, Karell answered that he was very pleased to have been able to contribute with such “a valuable addition to the collections of such a renowned museum”. He reminded Kaudern not to mention him in relation to the donated artefacts. The reason for this can be read between the lines: “It could be that the Peruvian consul in Gothenburg, by reading the newspapers, notices the matter and maybe through the virtue of his office makes inquiries and that could result in a most delicate situation for me.”
Surely the situation could have been expressed more clearly, but at the same time it is clear enough. Despite the knowledge Karell had of illegally exporting parts of Peru’s cultural heritage, it did not prevent him from planning a third shipment. He wrote: “I have put together a new collection, which I think is more superior to the previous one, particularly the textiles from Paracas. However, I must wait for an opportune moment to send it.” On 27 February, Kaudern answered the letter ingratiatingly: “I wish to express my thanks for your great interest in Gothenburg’s Ethnographic Museum and your magnificent promise to increase our collections with yet another even more beautiful collection than the previous one. It will be a pleasure to set up another exhibition with the new artefacts.” At the same time he assures Karell, “I have, of course, never mentioned anything about who the donor is and I will not do so in the future. The Peruvian consul-general Carlos Andersson (...) has seen the collections and he was very interested in them but he did not ask any questions on how we had obtained them.”
On 24 March, Karell wrote that the new collection was on its way in two trunks with the envoy Einar Modig on the ship MS Kungsholm. “He has asked me to inform you about his arrival and to ask of you to please take care of the formalities with customs beforehand. This will facilitate for the trunks to pass through customs unnoticed in order to be transported to a suitable place. He also asks you to treat this matter in strict confidence.” Karell was worried that the trunks might end up in the wrong hands and he therefore sent a telegram to Kaudern, urging him to await MS Kungsholm on the quay-berth. On the same day he wrote: “I hope the formalities with customs were arranged satisfactorily and that the trunks passed unnoticed.” A week later Kaudern answered:
On Tuesday morning, the 11th of April, MS Kungsholm arrived and half an hour later I was onboard receiving Minister Modig. Everything went according to our wishes and the trunks were brought to the Museum where they were declared. I have unpacked all of the objects with consideration to the climate change which could cause damages due to moisture and moths. It has been a genuine pleasure to unpack and look at all delightful items. Everything is simply so magnificent that I cannot find words to describe what I think and feel about them.”
What Kaudern was thanking for was nothing less than a treasure. Judging by the correspondence, this was the third and last big donation to the Ethnographic Museum, however for some inscrutable reason the objects were not registered in the museum catalogue until in 1935. The same year, two years after receiving the trunks from the MS Kungsholm, a letter of thanks was sent from the museum administration to Karell mentioning “partly an extraordinarily valuable archaeological collection of textiles and ceramics from Peru, and partly the amount of 2 000 kronor for the conservation of this collection, which will be the finest contribution to the South American department”.
There is no explanation for this long delay, but it matches the gaps in the correspondence between 1933 and 1936 that are kept in the museum archives. Hence we do not know which objects Kaudern was referring to with his “delightful items” remark or even if more artefacts were sent on other ships coming from Peru. A statement made much later by Henry Wassén, sheds some light on the matter. Wassén was Kaudern’s research assistant in the 1930s and he later became curator of the South American collections and then director of the Ethnographic Museum. In 1977 he wrote to Sven-Erik Isacsson, then curator of the South American collections, to correct his article on the Paracas textiles in the journal MUS (no. 4, 1977). According to Wassén, Isacsson had wrongly written that the Paracas collections came to the museum when Nordenskiöld was curator. “This is wrong”, wrote Wassén, the last and most valuable shipment “arrived in 1935, when N-ld had been dead for three years”. Wassén also mentioned the circumstances: “It was Kaudern who, through his old friend, the envoy Einar Modig in Lima, managed to encourage the consul-general Sven Karell to make the highly important donations. I have some knowledge about how this came to pass, but some things should not be spoken of yet.” If Wassén is right, the textiles that Kaudern unpacked on 11 April in 1933 were not the last ones from Lima.
The correspondence during 1936 was almost exclusively about the preparations for the exhibition of the Paracas textiles and not least about the conservation work, for which Kaudern requested some economic aid. Karell sent a cheque for 2 000 kronor. When the inauguration of the exhibition approached, Karell wrote to Kaudern and asked him not to show one of the Paracas textiles – “the showpiece that is stored in a special case” – because there was a risk that “authorities in Peru might lay claim to it or at least want to know how it came into your possession”. In his answer, Kaudern presented a plan: “maybe it would be better not to exhibit it together [with the other pieces] but wait, and later on arrange it into the collection without making any fuss about it. That way it might not attract so much attention and if we run the risk of losing the artefact, I wouldn’t put it on display for many years to come.”
The letter shows how Walter Kaudern was floating between the desires of the private collector, the researcher’s wishes to increase the knowledge about Peru’s history and the task of the museum director to make the cultural heritage available to everybody. The choice he made by stowing away the loot, rather than risking a loss, made it quite clear which desire won. Sven Karell was on the same page as Kaudern: “Regarding the much discussed textile, I think it is an excellent idea to show it later than the other ones.” In July 1939, Kaudern wrote to Karell, who was on vacation in Knivsta, to invite him to see the almost finished exhibition of the Paracas textiles in the museum’s new department of American archaeology. He also asked Karell if he had the possibility to represent the Ethnographic museum of Gothenburg at the International Congress of Americansits in Lima, in September. Karell answered that he was leaving for Peru in the beginning of September and hoped to see the exhibition then, but that he would not be in Lima in time for the Congress.
After some further delay, Kaudern could finally report on the opening of the exhibition in December. This was his last letter mentioning the Paracas textiles, which has been kept in the archives. He was content that the newspapers did not mention Karell’s name and he also wrote that the Peruvian consul-general, Francisco Eguiguren, attended the opening. He was surprised by the affluence of Peruvian artefacts but did not ask any intrusive questions. Kaudern adds that he discussed the possibility of exchanging museum pieces with the museum in Lima and that the Peruvian consul-general, “didn’t think it would be impossible to increase the collections by legal means through agreements with him (my italics)”. He also wrote: “Of great interest to the Gothenburg museum would be a mummy from Dr. Tello’s museum”.
A false rune stone for an authentic mummy
The correspondence between Sven Karell and the Ethnographic museum in Gothenburg continued in a more spars manner during the following years because of the war. However, Karell continued to donate minor objects to the museum collection in Gothenburg. After Kaudern’s passing in 1942, the letters of thanks were signed by his successor Karl Gustav Izikowitz, who was also one of Nordenskiöld’s students. Henry Wassén was mostly maintaining a scientific correspondence with Karell.
To all appearances, it was becoming more difficult for Karell to make donations to the museum in Gothenburg, since he was forced to obtain export licences and furthermore, he wanted archaeological material from Sweden in exchange. In a letter to Karell from 1948, Izikowitz addressed the proposal to offer a rune stone to the Peruvians. “An authentic Swedish rune stone cannot be obtained or under any circumstances exported”, stressed Izikowitz. On the other hand, the National Heritage Board in Sweden had proposed to make a casting of the so called Gripsholmsstenen, a famous rune stone. Izikowitz asked Karell to inquire if the Peruvians were interested. A few months later Karell answered that he had brought up the suggestion to Rebecca Carrión Cachot at the Archaeological Museum, “but I wasn’t met with a response, as she could not see how to justify the existence of a rune stone in the museum collections”. Izikowitz sounded slightly dejected in his answer: “It’s a shame that the rune stone didn’t interest them, but it is something I can understand”. Nevertheless, he encouraged Karell to make new efforts in order to “make this museum renowned for its Peruvian material.”
In December 1949, Izikowitz wrote a proposition to the National Heritage Board at the Ministry of Education and Science in Peru, inquiring about the possibility to obtain a mummy from Paracas. It would fill a gap in the collections at the Ethnographic museum, he explained. He said that Carrión Cachot and Henry Wassén discussed the issue during the latest International Congress of Americanistas in New York. At the same time Izikowitz contacted the Swedish envoy in Lima and asked him to try and influence the decision of the Ministry of Education and Science, while Wassén took the matter up for discussion in a letter to Carrión Cachot. On March 22, Martin Kastengren from the Swedish embassy in Lima answered that he had been in contact with Carrión Cachot “regarding the possibility for the Ethnographic museum in Gothenburg to obtain a complete mummy from Paracas”. He explained that the matter seemed impossible, “the Peruvian authorities and scientists have come to an agreement about not letting any more of their pre-Columbian artefacts leave the country “, on the other hand, he continues, Carrión Cachot would be disposed to “make copies of, for example, vessels, mural paintings or other objects the museum would need in order to complement its collections” and she could “assure that these copies would be exact and extremely well made”. In the end, Kastengren brought up the wish from Carrión Cachot “to get a better insight into the current collections at the Ethnographic museum” and she requested “that the museum catalogues, as well as other available illustrations or pictures, should be sent to her”. The answer from Izikowitz to Kastengren, expressed disappointment over the unattained mummy, “even if one can understand the national viewpoints on the matter”. He was not interested in any copies because, “such artefacts can never be said to replace the original, at least not when there are an abundance of duplicates.” He also refused Carrión Cachot’s request about an insight into the museum collections: “Unfortunately, we do not have any suitable catalogues or illustrations to send to her at this moment”. In May 1950, the Peruvian Ministry of Education and Science informed Izikowitz about the official rejection of his request for a complete Paracas mummy.
No substantial research in Gothenburg
The purpose of this detailed account on how the new Peruvian acquisitions came to the Ethnographic museum in Gothenburg is not primarily to document crimes against the legislation of Peru’s cultural heritage. These crimes are well documented today in the exhibition, A stolen world, at the Museum of World Culture in Gothenburg. The issue is rather to narrow down the motives to why Swedish scientists and Government officials took Peruvian laws so lightly, or if they thought they were representing something that was immune to those laws. These motives are visible in the quoted correspondence and the circumstances surrounding it. Two factors that stand out are; on one hand an admiration for the incredible beauty of the textiles (the epithet generally used is “beautiful”) and on the other hand, the conviction regarding the importance of the textiles for the museum collection (“rare” and “exceptional” are the most common adjectives) - in other words, their ability to make the museum collection “famous”.
During the 1930s and 1940s the museum underwent an expansion and modernization, where the premises were renovated and the permanent exhibitions were rebuilt. The Paracas textiles were in the centre of the reconstruction work and one could say that the museum organized its South American exhibition around them. The two meaning systems that gave the textiles its values were, firstly the aesthetic system, where they were given the role of a prehistoric art treasure, and secondly the ideological system, where they contributed to uphold the position of the Ethnographic museum in Gothenburg in relation to other museums in the world. Additionally, it was necessary for science to attach great archaeological and ethnographical importance to the Paracas textiles, as testimonies of the prehistoric societies in South America. However, in the correspondence between Gothenburg and Lima, it is remarkable how the scientific dimension of the textiles remained secondary. This dimension was attributed to the textiles later on, when they already were in Gothenburg, but was not a motif for the acquisitions as such.
It is also remarkable that the scientists and curators in Gothenburg regarded their colleagues in Peru, not primarily as researchers or scientist, but as collectors and therefore as potential rivals. Highest on the agenda was the prestige of the collections and of less importance was the knowledge exchange. Should a conflict arise between the aim of collecting and the aim of knowledge, the latter was neglected. For example, when Kaudern wrote that he rather would store away the finest Paracas textile than risk losing it to the Peruvians, or when Izikowitz rejected Carrión Cachot’s inquiry about a catalogue of the museum collection. The same prioritization was noticed in the discussion about authentic objects vis-à-vis copies. The Swedish parties were gladly offering a copy of a rune stone to Peru, but when the Peruvian scientists offered them copies of their prehistoric artefacts, their enthusiasm was cooled down. The important factor here was not the archaeological, ethnographical or scientific interest in Peruvian artefacts, but the plain interest in collecting valuable objects in order to consolidate their own value and work. More correctly, the archaeological, ethnographical or scientific interest was of subordinate importance and defined as an interest in collecting, thus to do research was to collect.
Another characteristic feature in the correspondence was a patronizing attitude which was all too obvious when the involved Swedish parties were mentioning their Peruvian counter-parts. Nordenskiöld, Kaudern, Wassén and Izikowitz often emphasized their competence and qualifications for analysing the Peruvian artefacts but they sometimes hinted that the scientists in Peru lacked this competence. For instance, when Nordenskiöld was honouring the collections in the museum in Lima, but added –“those gentlemen that decide over there never publish anything reasonable, they make incredible discoveries, but so little is known about them.” This argument is still prevailing today when bringing up the issue about why the Paracas collection is being kept in Gothenburg. The answer given has always been that the expertise best suited to do conservation work on it, study it and administrate it, was here in Gothenburg.
A similar argument was given when the related issue about the importance of the collection is brought up. Is the Paracas collection really that important? The answer has always been affirmative; the collection is said to offer fantastic opportunities to the archaeological and ethnographical studies of the prehistoric South American cultures and Gothenburg is the best suitable location for those studies.
If one examines the situation one can see that the arguments are not well-grounded, for instance, no researcher based in Gothenburg or Sweden, has ever published anything substantial about the textiles or their context. In the bibliography published in Anne Paul’s research survey from 1991, there is only one title that has been published in Sweden, namely the essay Paracas Textiles: Selected from the Museum’s Collections from 1979 (number 34 in the periodical publication, Etnologiska skrifter from the Ethnographic Museum in Gothenburg), written by Anne Paul. This essay is primarily a taxonomy and a description of some of the artefacts at the museum, a type of catalogue, and one cannot help but wonder why it took the museum fifty five years to put it together.
With regard to the importance of the archaeological and ethnological research about South America, which was so often mentioned as the reason for the Paracas collection to be kept in Gothenburg, we can now establish that no such importance exist. One might even suspect that the scientific society’s knowledge about the textiles, if anything, has decreased because of its isolated location in the Western part of Sweden. Another reason was the lack of recourses from the Ethnographic museum to carry out international research projects on the material. The situation was even worse. When Anne Paul contacted the Ethnographic museum in 1975, to ask for a descriptive catalogue over the Paracas collection to be sent to her, the new curator of the American department, Sven-Erik Isacsson, was forced to admit “though the collection of Peruvian textiles is extensive and highly interesting I must admit that very little has been done to classify it, and respecting the Paracas fabrics there is no list of the stylistic types available”. The collection had then been in Gothenburg for over forty years and none of the museum directors had ever missed an opportunity to emphasize the importance of the collection as being the most important one outside of Peru, or to boast about it attracting researchers from all over the world. And then we learn that: “very little has been done to classify it.”
The Paracas trademark
If the significance of the Paracas collection in Gothenburg is not primarily scientific, then wherein lays its significance? As we have already seen, the exceptional position of the textiles from the 1930s and onwards, was due to their aesthetic value and their ability to make the Ethnographic museum of Gothenburg famous.
When examining how the collection was presented in the mass media and in other more official contexts, those two meaning systems were dominant. When the new acquisitions from Peru and the rest of South America were exhibited in February and November 1932, both Nordenskiöld and Wassén pointed out that they were rare and therefore valuable to the museum and its image. “With this important collection”, Wassén said, referring to artefacts from a Native community in the Amazon rainforest, “Gothenburg probably has more material from Brazil than any other museum”. They frequently emphasized the beauty of the artefacts. “What we are going to show on this occasion should definitely pique artists’ interest”, Nordenskiöld wrote. All articles published regarding the Paracas collection, accentuated the fact that they were masterpieces in the proper sense of the word. “These people knew the art of weaving and their artistic skills were ahead of their time. They had a strong sense of colour, shape and form, and a fertile imagination.”
These two conceptions dominated everything that was written about the Paracas textiles under the following decades. The principal statement was more or less that Gothenburg, thanks to its collections, owned something unique and the inhabitants had all the reason to be proud of it, since it is ancient and priceless. In short, the Paracas textiles are a treasure, and the rhetoric that experts and laymen alike used when they spoke about them, was often the same as that of any art collector speaking about his or her rarities.
The year 1939, the most beautiful textiles of the Paracas collection were mounted on to stiff cardboard and plywood, and then hung in the middle of the permanent exhibition on artefacts from South America, at the Ethnographic museum. The remaining textiles were being stored under poor conditions. During the following years, the pride of the museum directors and the experts over the Paracas textiles, was rubbing off and the awareness about them was spread on through endless school classes and other museum visitors. The fact that the museum belonged to the community of Gothenburg and its directors, until the transformation in the 1990s, were part of the city’s cultural and academic elite, contributed to the local patriotism created around the textiles. From the 1940s and onwards the leadership of the museum was also the driving force in the Gothenburg division of the Travellers Club. Paracas was slowly but surely becoming a part of Gothenburg.
The fact that the Ethnographic museum was a community museum, and not a national museum, meant that it always had limited resources. These limitations did only affect the possibilities for doing research, as we have already established, but it affected the possibilities for making exhibitions and preservation work as well. When Sven-Erik Isacsson became the curator of the American department at the Ethnographic museum, one of his first aims was to renovate the exhibition and the storage of the Paracas textiles. Because of the stretched budget nothing happened, and from the 1980s and onwards, alarming reports were heard about the Paracas textiles mouldering away and turning into dust. However, in 1992 the Paracas foundation was founded. Its sole purpose was to save the textiles, which also became the main concern of the Ethnographic museum during the first half of the 1990s.
The Foundation organized an ambitious research project – the Paracas project – that included all the classical duties of the museum. The museum wanted to solve the problems with preservation and storage of the textiles, make a more complete registration of the objects, build a digitalized photographic documentation, do research and build a new exhibition for the public. Financing was needed in order to make all this possible, and the municipal council of Gothenburg made some small contributions but could not afford much. In fact, in 1990 some members of the municipal council suggested the museum should sell some valuable artefacts from its collections, for instance the Paracas textiles. Five years later the Ethnographic museum almost ran the risk of being closed-down. In that tense situation the museum and the Paracas project started a campaign directed towards private persons and companies. This time, the textiles made an impact through the Swedish mass media and not least through a successful cooperation with the Gothenburg Book Fair in 1991. A fund-raising campaign in 1992 resulted in a wealthy private person from the US, going in to the museum one day in June and promising a donation in the amount of 75 000 dollars. Particularly in Gothenburg, as well as in the Swedish museum society and the scientific society in general, a mobilization around the Paracas textiles took place. In statements to the press and in information material, the project management emphasized the importance of the textiles in the same manner as we have seen before. Their ability to place Gothenburg on the international cultural map was stressed, just like its quality of aesthetic masterpieces.
“Let unique cultural artefacts give your marketing a boost!”, said one offensive information brochure directed at possible donors or “sponsors”, which was the new term used in the 1990s. “To sponsor the unique collections, like the Paracas textiles at the Ethnographic museum, is good publicity for your company and can be used in advertising for many years to come.” In phrases like this, one could notice that the surplus value of the Paracas textiles had increased, and not only in order to contribute fame to the museum, but also to the export industrial possibilities in West Sweden. “View this as a business proposition”, wrote the Ethnographic museum. There is only one conclusion to be drawn from this – the museum was transforming Paracas into a trademark.
The reason that Paracas worked as a trademark was the quality the textiles had as artistic “masterpieces”, something the museum staff emphasized. “What is it that makes these South American textiles so special?”, the journalist Ingrid Wirsin from the newspaper Idag asked, during the Paracas exhibition at the Gothenburg Book Fair in 1991. “Well, they are the most exclusive textiles ever created”, answered Isacsson. From now on the name for the collections was “treasure”: The treasure from Peru, art treasure, Native treasure, invaluable treasure, textile treasure and priceless gems were all common terms. “This is the most beautiful thing that Gothenburg has”, said the director of the Paracas project Helene Axel-Nilsson, who like the museum director Bo I Jonsson, stressed that the Paracas collection “can become a tourist attraction in the same class as Wasa”.
The representatives of the Paracas project sometimes referred to the historic testimony of the textiles. The popular interpretation – behind which one suspect the theory of Sven-Erik Isacsson about the textiles’ figures seen as a religious code, which in its turn is based on Anne Paul’s iconographic interpretations – was mostly formulated through analogies and metaphors and it always emphasized the aesthetic complexity of the textiles: “For the people in Paracas, every textile was like an open book where the motives were obvious and the details full of meaning and importance”. According to Sven-Erik Isacsson’s published statements regarding his scientific interpretation of the textiles, which were going to be published in connection with the Paracas project, would have primarily centred on the iconographic and artistic imagery of the textiles. Unfortunately was never able to complete his work. Sven-Erik Isacsson spoke expressly about “textile art” and emphasized its formal and symbolic character. However, he toned down the historic and social context of the textiles and all the questions about the society where they were produced, the people who weaved them or their relationship to other archaeological remains in the Andean region. His priority was understandable since the existing information did not allow any far-r
More
Less
Translation education
Master's degree - University of Gothenburg
Experience
Years of experience: 15. Registered at ProZ.com: Dec 2011.
Expertise 
Portfolio