ProZ.com translation contests »
1st Annual ProZ.com Translation Contest: "Awakening" » English to Swedish » Entry by Karin Hellbom

Source text in English

Translation by Karin Hellbom (#6997) — Winner

Heathrow Airport is one of the few places in England you can be sure of seeing a gun. These guns are carried by policemen in short-sleeved shirts and black flak-jackets, alert for terrorists about to blow up Tie-Rack. They are unlikely to confront me directly, but if they do I shall tell them the truth. I shall state my business. I’m planning to stop at Heathrow Airport until I see someone I know. (...)

Astonishingly, I wait for thirty-nine minutes and don’t see one person I know. Not one, and no-one knows me. I’m as anonymous as the drivers with their universal name-cards (some surnames I know), except the drivers are better dressed. Since the kids, whatever I wear looks like pyjamas. Coats, shirts, T-shirts, jeans, suits; like slept-in pyjamas. (...)

I hear myself thinking about all the people I know who have let me down by not leaving early on a Tuesday morning for glamorous European destinations. My former colleagues from the insurance office must still be stuck at their desks, like I always said they would be, when I was stuck there too, wasting my time and unable to settle while Ally moved steadily onward, getting her PhD and her first research fellowship at Reading University, her first promotion.

Our more recent grown-up friends, who have serious jobs and who therefore I half expect to be seeing any moment now, tell me that home-making is a perfectly decent occupation for a man, courageous even, yes, manly to stay at home with the kids. These friends of ours are primarily Ally’s friends. I don’t seem to know anyone anymore, and away from the children and the overhead planes, hearing myself think, I hear the thoughts of a whinger. This is not what I had been hoping to hear.

I start crying, not grimacing or sobbing, just big silent tears rolling down my cheeks. I don’t want anyone I know to see me crying, because I’m not the kind of person who cracks up at Heathrow airport some nothing Tuesday morning. I manage our house impeccably, like a business. It’s a serious job. I have spreadsheets to monitor the hoover-bag situation and colour-coded print-outs about the ethical consequences of nappies. I am not myself this morning. I don’t know who I am.
Heathrows flygplats är en av de få platser i England där man kan vara säker på att få se en pistol. Pistolerna bärs av poliser i kortärmade skjortor och svarta skottsäkra västar, i beredskap mot terrorister som kan tänkas spränga Tie Rack-butiken i luften. Det är inte troligt att de tilltalar mig direkt, men om de gör det ska jag säga sanningen till dem. Jag kommer att förklara varför jag är här. Jag planerar att stanna på Heathrows flygplats tills jag träffar någon jag känner. (...)

Efter att ha väntat i trettionio minuter har jag konstigt nog ännu inte sett en enda människa som jag känner. Inte en enda, och ingen känner mig. Jag är lika anonym som chaufförerna som alltid står där med sina namnskyltar (en del efternamn känner jag igen). Enda skillnaden är att chaufförerna är bättre klädda. Sedan jag började ta hand om barnen, ser allt som jag har på mig mest ut som en pyjamas. Överrockar, skjortor, T-tröjor, jeans och kostymer - på mig ser de ut som en pyjamas som jag sovit i. (...)

Jag tänker nu på alla de människor jag känner som har svikit mig och som inte rest iväg tidigt en tisdagsmorgon till glamorösa europeiska destinationer. Mina före detta kolleger från försäkringsbolaget sitter helt säkert fortfarande fast vid sina skrivbord, precis som jag alltid sa att de skulle göra, när jag också satt fast där, och slösade min tid och var oförmögen att ordna upp mitt liv medan Ally fortsatte framåt, fick sin doktorsexamen och sitt första forskarstipendium vid Reading University, sin första befordran.

Våra nyare vuxna vänner, som har riktiga jobb och som jag därför väntar mig träffa nu i vilket ögonblick som helst, brukar säga till mig att det är väl inte något fel med att vara hemmaman, det är väl egentligen ett modigt val, ja, manligt att stanna hemma med barnen. Dessa våra vänner är egentligen mest Allys vänner. Det verkar som jag inte längre känner någon, och långt borta från barnen och planerna för framtiden hör jag mina egna tankar, jag hör en gnällig mans tankar. Detta är inte vad jag hoppades få höra.

Jag börjar gråta utan att snyfta, helt stilla, bara stora, tysta tårar som rullar ned för kinderna. Jag vill inte att någon jag känner ska se mig gråta, för jag är inte en sån som bryter ihop på Heathrows flygplats en vanlig tisdagsmorgon. Jag sköter vårt hus oklanderligt, som ett affärsföretag. Det är ett seriöst jobb. Jag har kalkylprogram för att kontrollera dammsugarpåsen och utskrifter med färgkoder om de etiska konsekvenserna av att använda blöjor. Jag är inte mig själv denna morgon. Jag vet inte vem jag är.